God Morgon!
Hoppas att helgen varit bra, och att ni fått en bra start på nya veckan. Det är ju lätt att hamna i vår-eufori efter en helg som den som var - jag tror vi hade upp emot 17 grader här hemma igår, kanske mer till och med. Men underbart är kort, säger de ju...
Men tyvärr kostar ju en gårdag som vår. Mycket. Maken fick otroligt ont i nacken och ryggen efter att ha städat bilen, klippt ner rosor och kört en massa kvistar och ris i kvistmaskinen. Han tog värktabletter, men det hela slutade med att han blev helt skakis och illamående av smärtan. Han fick gå och lägga sig för att inte spy.
Och sådär är det. Allt det där som en smärtfri människa tar för givet kostar för honom. Varje beslut måste föregås av en intern förhandling där Maken måste bestämma sig för hur mycket han är beredd att betala för insatsen. Och då pratar jag inte bara om stora byggprojekt eller tunga lyft. Jag pratar om allt egentligen. Att laga mat kostar också. Liksom att dammsuga, vika tvätt och diska. Att åka och handla och att sopa garageuppfarten. Att bygga lego. Att spela fotboll. Att putta en gunga. Att sitta still kostar. Liksom att ligga i sängen. Ingenting - absolut INGENTING - är smärtfritt.
Och det här är vidrigt. Fullständigt vidrigt.
Jag inbillar mig att om Maken hade kört som en buse och på något sätt orsakat sin egen olycka och därmed också sin egen skada, så hade det varit lika jävligt, men samtidigt också lite, lite lättare att hantera. Men han gjorde precis ALLA RÄTT, blev ändå påkörd och fick sitt liv förstört på grund av en ouppmärksam bilförare.
Ja, jag använder ordet "förstört" frikostigt här. Vi har det ju såklart jättebra, och jag är tacksam för allt vi har, för det går egentligen ingen nöd på oss, men jag tror att ni förstår vad jag menar?
Och det här påverkar hela familjen, även om han med näbbar och klor försöker hålla oss utanför. Men vi är inte utanför. Vi är mitt i allting vi också. Han mår jättedåligt över det, men jag försöker förklara för honom att han inte ska tänka så. När jag valde att säga "ja" när han friade till mig hade han redan haft sin skada i flera år. Vi hade levt tillsammans med den i flera år. Likadant när det gällde att skaffa barn - skadan fanns redan. Smärtan fanns redan. Och det har aldrig varit en stoppkloss för mig. Det är vad det är. Och jag hade aldrig gått vidare med äktenskap, hus och barn med honom, om jag inte hade varit beredd och villig att ta mig an de utmaningar som hans skada skulle innebära. Även om jag såklart hade svårt att överblicka exakt hur mycket värre allting skulle bli.
Och visst har vår situation påverkat också mig. Jag gör inte val baserat bara på vad jag vill, utan också på vad vår familjesituation kan tillåta. Jag gör till exempel aldrig upp planer för mig själv eller för familjen, om jag inte känner att jag kan rådda med allt praktiskt helt själv. Jag dubbelbokar aldrig mig själv med tanken "jamen, Maken kan ju ta den ena grejen", eftersom jag aldrig kan veta med säkerhet vad som gäller den dagen. Eller ens den timmen.
Det var inte så här varken han eller jag tänkte att det skulle bli. Men det blev så ändå. Och vi gör vårt absolut bästa av den situation vi nu är i. Och jag är varje dag så sjukt imponerad av att han orkar. Att han efter alla dessa år fortfarande kämpar på. För det är tack vare att han gör det som vi andra orkar göra det. Han lever med sin smärta 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Den försvinner aldrig. Den pausar aldrig. Den är konstant. Ibland starkare och ibland svagare, men alltid närvarande.
Och trots detta ler han stort av glädje varje gång barnen kommer springande mot honom när han kommer hem från jobbet. Trots det sitter han och håller min hand när jag klappar ihop av min egen smärta. Trots det skrattar han och berättar roliga historier och får andra att skratta när vi träffar vänner. Trots det försöker han vara precis som du och jag, fast han är allt annat än just det.
Han är en sann kämpe.
💙 💚 💛 💜
1 kommentar:
Men, va rörd jag blir. Det är tack vare er som jag kan kämpa på som jag gör :)/maken
Skicka en kommentar