============================================================

tisdag 17 oktober 2017

#metoo

Me too.

Har ni sett detta på sociala medier?

Me too.

Hashtaggen metoo skapades häromdagen för att uppmärksamma hur många tjejer/kvinnor/damer/tanter - pick your favourite - som någon gång i livet utsatts för sexuella övergrepp eller sexuella trakasserier. För det är fler än man tror. Många, många fler. Jag vet inte hur era flöden ser ut, men mina har i alla fall drunknat i hashtaggen metoo de senaste dagarna.


Och jag har också satt upp den.
För... ja... Me too faktiskt.

Jag väntade ett dygn med att göra det, dock. För jag var rädd att jag skulle få tillbaka kommentarer som "meh - det där var väl ingenting" och liknande. Jag hoppas dock att det här inlägget får de av er som tänker så, att tänka om.

För nej, jag har inte blivit våldtagen. Det har jag inte. Men jag har råkat ut för andra saker. Saker som inte alls är lika allvarliga som en våldtäkt, men illa nog. Och sexuella övergrepp och sexuella trakasserier handlar inte om våldtäkt bara. Det handlar om avsaknaden av rätten till din egen kropp. Rätten att kunna bära vilka kläder du vill. Rätten att kunna gå bland människor och slippa känna oönskade händer på din kropp. Rätten att slippa få sexuella anspelningar viskade i örat. Rätten att behöva slippa skrika NEJ gång på gång på gång, för att vissa män ("inte alla män"...) inte förstår var gränsen går. Eller inte bryr sig, i alla fall. Rätten till att känna sig trygg. Överallt. Alltid.


Min historia innehåller t ex en manlig gympalärare som ALLTID kom in i duschen till oss tjejer när vi duschade och bytte om. Han tog mer än gärna på oss, speciellt när vi hade kommit upp i åldern då vi började få bröst, vilket var i femte klass för min del. Han dolde det hela bakom en "busig" och "skämtsam" fasad, där allting var "lek". Men en vuxen mans händer som klämmer på ömmande pre-teen-bröst är inte skoj. Det är inte lek. Det är allvar.

Jag har dessutom som 15-åring blivit tafsad på av en vuxen bekant till familjen. Hans händer hittade in under min tröja, och in under min kjol, gång på gång under en och samma kväll, och jag fick panik varje gång. Jag jobbade upp tillräckligt med mod och sa till honom till slut. Och han bröt ihop och blev ledsen och bad om ursäkt. Upprepade gånger. Och jag tyckte synd om honom... (...?!?!) Så jag sa ingenting till någon annan. Vågade inte. Och på grund av det kanske han gjorde samma sak mot någon annan sen? För att jag inte vågade? Det har plågat mig genom livet, kan jag säga.

Och i mitt vuxna liv har jag fått inviter - väldigt oönskade inviter - och blivit tafsad på. Flera gånger. I min ungdom i alla fall. Nu när jag är en lite småfet 40+ tant är det inte likadant. Kanske hänger jag på rätt ställen och med rätt folk nu, eller så har jag lärt mig att slå dövörat till, men oavsett så är jag glad att jag slipper skiten.


Jag har en son och en dotter. Och jag ska göra allt - ALLT - i min makt för att de ska växa upp till vuxna som respekterar andra likväl som sig själva. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att nästa generation vet bättre än de som föregick dem.