Flashback!

Småbarnsåren kom tillbaka på besök igår. Som ett mycket, mycket oönskat brev på posten. Sonen har precis genomlidit vattkoppor (låter mycket värre än det var, han var lyckligt lottad tror jag) och toppade det hela lite snyggt med en förkylning. Han och maken ligger hemma och snorar och hostar ikapp. Det är ta mig tusan bara jag som står på benen i min familj. Jag och hunden.

Igår kväll gick det bara inte att få sonen att sova. Han grät som om livet höll på att ta slut. Han var jätteledsen. Ville bara hänga på sin mamma. (Ni vet, hon som har så grönjävligt ont i ryggen...perfa...). Det gamla "vanka-fram-och-tillbaka-och-gunga-det-stackars-barnet-upp-och-ner-tricket" gjorde återigen entré. Som det var när han var liten. Riktigt liten. Vi snackar 3 månader. Det är bara det att nu är han 17 månader. Och väger myyyycket mer.

När han lugnat ner sig gjordes nya tappra försök att lägga honom. Det gick inte! Han ville bara ligga påsin mamma. (Ja, densamma, med ryggen!). Sagt och gjort. Där låg jag. Med ett stycke 12-kilos barn på magen. Och herrej/vlar vad ont det gjorde i den stackars tant-ryggen!

Sonen somnade till slut ordentligt vid halv två. Klockan 05.00 ringde klockan och det var dags att kliva upp och köra till jobbet. Tro mig, det var ingen trevlig resa. Alls!