Det är inte bara jag

Igår fick jag med mig Maken och sonen till ICA. Vi skulle egentligen bara köpa bananer. Och mjölk. Men notan slutade på över 400 spänn. Hoppsan! Det var visst lite mer saker vi behövde... som ugnsrengöring. Och clementiner. Och så det här förstås:

Det är Maken som gärna löser kryss på lediga stunder. Typ innan han ska sova. Själv kan jag knappt uppbringa tillräckligt med energi för att plöja några sidor "Rocky". Jag försöker varva ner hjärnan när jag lägger mig. Annars kan jag inte sova. Han tycks vara tvärtemot. Det är imponerande tycker jag.

Hur som. När vi slängde ner tidningen i korgen utropade jag: "Ha! Bloggmaterial!" varpå Maken fick någonting oroligt i blick och svarade "Vaddå? Vad menar du?" Tja, vad svarar man på det? "Men det får du väl läsa sen!" utbrast jag retfullt. Han tycktes nöjd med svaret. Tills vi kom hem.

Han: "Men allvarligt - vad var det för bloggmaterial med min tidning?"
Jag: "Men det får du väl läsa sen!"
Han: "Kom igen! Ska du skriva nått taskigt om mig nu?"
Jag: "Det brukar jag väl inte?"
Han: lång tystnad... "Joo... ibland..."
Jag: "Tycker du? Det är inte meningen i så fall."
Han: "Men hörru, man är faktiskt inte gammal bara för att man löser kryss!"
Jag: " ???

Ganska kul det där. Varför trodde han direkt att det var det jag skulle skriva? Att det var en utveckling likt min egen tantifiering? Det hade jag ju inte sagt. Varför gick han direkt dit alldeles självmant? Kan det månne vara för att han tänkte så själv?

The prosecution rests, your honour!