Stoltheten

Goooood Morgon!

Galet, galet, gaaaaaaalet glad och stolt idag, kan jag säga!

Ni vet ju att jag började löpträna i mitten av april i år.

Ni vet också att det gick sådär, eftersom jag ganska snabbt drog på mig en benhinneinflammation som gjorde all form av lufsande/joggande/springande till en fullständig pina.

Men jag gav inte upp. Jag köpte nya skor. Jag lärde mig att stretcha rätt. Jag fokuserade på att utveckla mitt löpsteg.

Målet var att kunna springa 5 km "innan sommaren är över".

Jag har hållit igång hela sommaren, även om jag inte har tränat så mycket som jag hade planerat.

För två veckor sedan la jag upp en ny slinga, som jag trodde skulle vara 5 km. Det var den inte. Det visade sig att jag var snubblande nära med 4,2 km. Jag var jättebesviken, eftersom jag kände att jag absolut hade orkat springa längre.

Så idag var det dags igen. Jag använde samma runda, men jag tog ett par extra varv runt en dunge och sprang runt hela området innan jag var hemma igen, och jag hoppades innerligt att jag hade lyckats lägga till 800 meter. Det hade jag gjort - med råge! Närmare bestämt 1,55 km!

Så jag klarade målet - på sommarens sista dag och allt! Jag är grymt stolt nu! Och redo att sätta upp nästa mål! :-)

Jag är medveten om att jag inte springer speciellt fort. Men det har aldrig varit mitt mål. Mitt mål är att orka springa länge, och att verkligen springa i stället för att lufsa. Och nu ska jag utöka sträckan. Exakt hur mycket vet jag inte. Och exakt hur jag ska leva upp till detta under hösten, när jag helst kryper upp i soffan under lager-på-lager-filtar och binge-tittar på TV-serier, det vet jag inte. Men jag ska sannerligen försöka! För den lyckokänsla jag kände i morse, när jag inte bara nådde mitt mål, utan dessutom höll ett viktigt löfte jag gett mig själv, den vill jag gärna känna igen! :-)