Och utanför stod mamman från igår. På armen hade hon lill-fisan som fick mat på sniskan i luftstrupen igår.
Mamman räckte över en blomma. Kramade om mig. Hårt. Och tårarna rann. Chocken över vad som HADE kunnat hända hade hunnit ikapp.
Jag tyckte själv inte att jag gjorde så mycket. Men hon påminde om att det visst var jag som upptäckte att han inte andades. Och sen hjälpte jag tydligen till bara genom att hålla koll på andningen och så medan hon hade ungen i knät och dunkade i ryggen.
Igen - HON var hjälten! Men tydligen var jag ett viktigt stöd. Och tanken på vad som HADE kunnat hända, om jag inte upptäckt det hela, den tanken hade hållit henne vaken i natt.
Så skönt att se lill-fisan i alla fall. Pigg. Glad. Och på ett toppenhumör!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar