============================================================

fredag 17 februari 2017

Det här blir årets längsta dag. Lätt.

Äntligen, äntligen Fredag!

Alltså... idag är jag så vansinnigt trött. Jag sitter och stirrar på skärmen och orkar inte hålla ögonen öppna. Jag läser ord, men jag fattar dem inte...

Jag hade en väldigt jobbig natt, kan jag säga...

Jag har haft ont i magen ett par dagar. Inte superont sådär, men jag har känt i flera dagar att det inte är okej. Molande värk. Brännande känsla. Olustkänsla. Jobbigt. Men eftersom det hållit på i ett par dagar var jag ganska säker på att det skulle gå över av sig självt.

Det gjorde det inte.

När jag låg i sängen och kollade på "This is us" så kom det plötsligt en sån där attack - en sån jag inte får sådär jätteofta längre. Den bara kom från ingenstans, kändes det som. Men det är så den här skiten funkar. Det tar 30-90 sekunder, sen sitter (eller som igår - ligger) jag där och bara hyperventilerar och spänner varenda muskel i kroppen. Igår kämpade jag som ett djur för att inte hyperventilera och för att i alla fall försöka slappna av. Det gick väl inte jättebra. Det gick bättre än förra gången, för det började aldrig domna i fingrar och tår, och även om det susade i öronen så kände jag att jag inte skulle svimma i alla fall. Men det var inte någon picknick direkt.

Men så släppte det efter en liten stund, och jag andades ut. Jag var genomsvettig och darrade i hela kroppen, men smärtan hade lämnat.

Trodde jag.

Efter tio minuter ungefär kom skiten tillbaka - ännu värre - och då hade jag svårt att andas. Maken försvann iväg och kom tillbaka med sina tabletter. Jag hade redan tagit två Citodon under eftermiddagen/kvällen, så jag var livrädd. Men... jag föll till föga, och tog en av hans tabletter.



Jag sa till honom att "om jag dör nu är det ditt fel, och då ska du få fan för det!" 😂

Sen släppte smärtan. Och kom tillbaka en gång till. Då var Maken på väg att ringa efter ambulans, men jag fick fram att han skulle låta bli. Inte för att jag inte hade ont eller så, men jag vet ju att det kommer att vara över innan de kommer, så varför ens ringa? Uppta en ambulans som kan hjälpa någon annan, och dessutom skrämma livet ur barnen på kuppen? Nej tack.

När smärtan sen släppte, ville jag bara somna. Jag antog att om jag bara somnade så skulle det inte bli några fler attacker. Och jag hade rätt. Jag somnade, och även om jag sovit oroligt och varit väldigt mosig i skallen de gånger jag har vaknat, så kom inte smärtan tillbaka i alla fall.

Så idag är jag trött av två skäl. Dels blir jag helt mörbultad i hela kroppen när jag får sådana här attacker, och dels så blev det ju ganska dåligt med sömn. Dessutom känns det som att hela skallen består av vakuum idag, vilket jag antar beror på trötthet i kombination med tabletterna, så jag vill faktiskt bara gå och sova och lägga den här skiten till handlingarna nu.

Bajs-mage.

Inga kommentarer: