Torsdagstankar

Igår började Maken fixa med sovrummet. Spackla lite. Slipa lite. Och idag har han jätteont i ryggen. Såklart... Det är lite så det är hemma hos oss. Så länge ingenting annorlunda händer, ingenting sticker ut, ingenting utöver det vanliga händer, så går det hyfsat bra. Men bara minsta lilla avsteg och det blir kaos. Det kan bero på ett frivilligt arbete - som att jobba med sovrummet - men det kan precis lika gärna bero på att vädret slår om och det blir svinkallt helt plötsligt.

Det hela gör ju att helt oavsett hur mycket han VILL hjälpa till hemma, med matlagning, veckohandling, tvätt, städ, läxor, skjutsande till träningar och kalas och gud vet allt, så är det inte alltid det funkar. Vilket gör att jag alltid måste utgå ifrån att jag måste göra allting själv. Det blir oftast så också, men självklart inte alltid. Men jag måste som sagt alltid planera för det. För jag kan aldrig vara säker på att Maken är pigg nog att dra det där strået till stacken när det väl måste dras. Så ärligt talat är det kanske inte jättekonstigt om jag tycker att det bara snurrar runt i skallen emellanåt...

Jag vet att jag låter gnällig och så, och det kanske inte är vad ni vill läsa här, men det är min blogg - min ventil - och ibland måste jag få pysa lite här. För jag vill inte pysa hemma.

En sak som man sällan pratar om, men som är superjobbig när det kommer till att leva med en person med ständig smärta, är att man egentligen aldrig själv får må dåligt. Vara trött. Eller ha ont. För ärligt talat, hur ont jag än har, och hur trött jag än är, så har han det alltid värre. ALLTID. Och så är det ju. Vem är jag att klaga, liksom?

Nu har han aldrig någonsin sagt något sådant till mig, tvärtom så är han noga med att se, trösta och stötta mig i mina dåliga perioder, men det finns ändå alltid med en. Jag tillhör väl helt enkelt generationen som fått med sig "klaga inte - det finns de som har det mycket värre" - inställningen med bröstmjölken.

Men jag jobbar på det. För det måste faktiskt vara okej att må dåligt ibland. Hur illa andra människor än har det, så måste det ändå vara okej att känna det man känner. Eller?