Sängen är nybäddad med nytvättade sängkläder. Kläderna är nytvättade och framlagda. Maken är Descutan-tvagad. Sovrummet är stängt för resten av familjen. Inklusive katt.
Mobilen är laddad med Kompaniet Podcast. Väskan är packad med mediciner, laddare och hörlurar.
Känslan är för närvarande "försiktigt positiv, med lurande katastroftankar".
Jag tror och hoppas att operationen i morgon går bra. Samtidigt har jag min vana trogen redan börjat rada upp vad som skulle kunna gå fel. Antingen med operationen, eller också efteråt. Alltså vilken skit som ska slå till om det nu verkligen går vägen i morgon och han blir bra och kan återta sitt liv. Vad ska då hända?
Ja det mest sannolika är väl att vi åker på Covid. Skulle ju vara precis likt oss att snubbla på målsnöret när vaccinet är så nära...! 😂
Hittade förresten en tröja jag VERKLIGEN skulle vilja ha när jag väl fått vaccinet...
😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂
Ja det är väl märkligt ändå vad den här pandemin gör med oss? Alla mår ju dåligt, mer eller mindre. Men det är konstigt hur folk reagerar när man säger något...?
Nämen säg t ex att jag pratar om hur jobbigt det varit att sitta hemma och jobba och i princip bara prata med min familj i ett års tid. Den sociala kontakten med andra vuxna människor utanför hushållet är i princip obefintlig. Man blir knäpp.
Ett sånt påstående möts av t ex "men vaddå - tänk på sjuksköterskorna då!" eller av "ja men du KAN i alla fall jobba hemma - tänk på mig/oss som inte KAN det!".
Och jag vet att människor överlag blivit påverkade av pandemin. Jag fattar bara inte varför vi inte bara kan förstå och ta in att alla mår dåligt på sitt sätt. Jag slipper i och för sig samma rädsla för att träffa folk som låt säga en förskolelärare känner. Men h*n kanske kan ha lite förståelse för den enormt deprimerande verkligheten som många hemmasittare har, som inte får komma till sin arbetsplats och träffa andra människor? Mänsklig kontakt är otroligt viktigt!
Chattade med en kompis idag, en ensamstående utan barn, och han sa att senaste gången han kramade någon var god-jul-kramen till en kollega julen 2019.
Känn på den! 💔
Så det är kanske ändå så att vi, mitt i all vår egen rädsla, oro, deppighet, uppgivenhet och sorg kan och måste visa förståelse och empati för våra pandemi-systrar och bröder också...?
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar