Dagens

Förlåt... Jag vet inte vem som gjort

denna men jag skrattar högt

varje gång den dyker upp i

Twitter-flödet... 😂

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Nejmen helt ärligt - vi har haft minus arton här idag. MINUS ARTON! Det är ju helt horribelt!

Nu ska det vända i natt, sägs det. Och det får det gärna. Men jag har gärna kvar vinter och snö ändå. Det behöver bara inte vara blod-isande svinkallt, tänker jag...?

3/4 av familjen är fortsatt sjuka, även om de är i lite olika faser. Dottern har sin första feberfria dag idag, om ingenting händer. Sonen som hade 39.9 som värst igår, med Alvedon, har helt utan mediciner idag kommit ner i strax över 38. Så det är bra. Maken ligger på samma, men är också vansinnigt snorig.

Jag räknar med att bli dålig vilken sekund som helst egentligen. Men än så länge är det lugnt. Lugnet före stormen kanske...

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

I morgon införs striktare restriktioner igen. Hemmajobb där det funkar, är en av dem. Jag tror att det kommer att funka dåligt. Jag tror att de flesta som jobbade hemma 2020/2021 och som äntligen har gått tillbaka kommer att ha svårt att gå hem igen. Och jag tror att många är de chefer som helst inte alls vill skicka hem sin personal igen. Så jag tror inte att det blir så stor skillnad. Faktiskt.

Möjligen kommer munskydd i kollektivtrafiken att fungera bättre.

Alltså jag måste hitta ett sätt att bli kompis med min gigantiska Covid-ångest. För det här kommer aldrig att hålla. Att gå runt och må så jävla dåligt över hur det har blivit. För min ångest handlar numera inte i första hand om dödsångest. Jag tror på vaccinet. Ångesten handlar lika mycket om förlusten av det liv vi inte kommer att få tillbaka. Om livet som för lång tid framöver kommer att innebära begränsningar i vår frihet, ännu mer ekonimisk och politisk osäkerhet och ett ständigt närvarande vakande öga som måste riskbedöma allt och alla hela tiden. Jag sörjer en på flera sätt enklare tid, tror jag.

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Nu ska jag krypa till kojs. Så himla trött nu efter flera dagars sjukstuga. I natt har jag vakat utanför barnens rum. Sonen hade så hög feber att jag var orolig. Jag vet inte hur många gånger jag var inne hos honom bara för att kolla att han fortfarande andades. Men det var inte en gång, så kan vi säga.

Så nu vill jag bara sova. Sova, sova, sova.

Ta hand om er!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡