Alltså, hur många gånger har du blivit tillfrågad om ambulans ska tillkallas? På samma kväll?
Mitt är två, tydligen.
Ikväll skulle vi på Musikskolans julkonsert. Båda barnen skulle spela. Vaccinpass skulle invigas. Alla var lite lagom nervösa och spända efter nästan två års pandemi utan konserter.
Strax innan jag ska köra ner barnen till genrep känner jag att magen börjar bråka. Det är inte mycket, men jag känner vad som är på G och jag bestämmer mig att mota Olle i grind och tar en tidig smärttablett.
När vi sen en halvtimme senare står inne på Coop för att handla sallad att äta i pausen mellan genrep och konsert kommer smärtan. Och den kommer med sån fart att det tar minuter innan jag måste ut och hem.
Väl hemma blir det värre. Jag kan inte sitta. Jag kan inte ligga. Värken sprider sig snabbt från magen till ryggen och upp längs ryggraden. Jag får svårt att andas normalt, trots att jag vet att fokusera på just andningen. Jag flåsar. Jag kvider. Jag kan knappt prata. Munnen är helt torr och jag svettas. Sen efter ett tag släpper det lite och jag känner lättnaden komma. Då kommer, för att använda ett numera populärt uttryck, andra vågen. Med dubbel kraft. Jsg viks dubbel och hamnar liggande på sisan i soffan, och hyperventilerar. Jag vet att Maken frågar, vid två olika tillfällen, om han ska ringa ambulans. Jag säger nej. Det känns som att hela magen håller på att gå sönder. Jag lyckas be Maken att hämta lite mjölk, som jag sen dricker. Smärtan lägger sig. Den försvinner inte helt. Men jag kan sätta mig upp. Andas normalt. Domningarna i fingrarna släpper och suset i öronen avtar.
Mjölk.
Ibland, men inte alltid, verkar mjölk fungera. När det är så här jävligt i alla fall. Inbillar mig att mjölken liksom stabiliserar magsyran på något sätt. Men vad vet jag? Kan vara slump också.
Vi tog oss till konserten. Vi fick lyssna på och se fantastiska barn och ungdomar spela fina låtar. Tårar ville fram. Jag höll tillbaka.
Jag är lite mör i kroppen och skör i själen just nu.
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar