När jag väntade min son ökade jag 16 kg i vikt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en rätt imponerande ökning med tanke på att jag under de första fyra månaderna levde på isvatten, gurka och riskakor.
Under amningen rasade kilona av mig snabbare än jag hann med att uppdatera garderoben. Tyvärr hade jag fått en enorm aptit under amningen. En aptit som inte avtog i samma takt som amningen gjorde det. Den kombinationen tog naturligtvis snabbt död på den nedåtgående viktkurvaan.
Nu är jag inte stor som ett hus, absolut inte. Men jag är det första att erkänna att jag nog skulle kunna tappa något kilo här och något kilo där. Och det är upp till mig. Men förnekelsens kraft är väl ändå ett ganska bra påfund? Tills man blir tillbakasläpad till verkligheten...
Idag när min son lekte i sitt rum hörde jag honom glatt ropa "Mamma!". När jag tittar in i rummet sitter han på sin gula rutschkana beredd att åka ner och ropar igen: "Mamma!" samtidigt som han pekar mot sin bokhylla. 'Ett foto på mamma?' är det lätt att tänka. Nej, tyvärr inte. Medan han åker ner i full fart ser jag att han pekade på sin sparbössa. En stor, rosa Barbapappa.
Av barn och idioter, som sagt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar