============================================================

onsdag 20 september 2017

Status: Nää...

Sjukskrivning klär mig inte.
Eller hur?

Satan i gatan vad ont jag har haft i natt! Tog två morfintabletter igår, och de funkade bra. Men så fort effekten av dem gått ur låg jag med sån värk att jag ville krypa ur mitt skinn.

Värst är nog faktiskt nacke och rygg. De böjde bak mitt huvud ganska mycket under operationen, så jag tror det blev för mycket.

Så idag ligger jag med Makens ispåse på rygg och nacke så mycket det går.

Som sagt... Skönt att det är gjort detta, men det var ingen walk in the park. Vilket jag nog lite naivt trott att det skulle vara ändå...

Operationen gick ju bra, enligt plan. De hittade en sjuk bisköldkörtlel och tog bort den. De övriga tre körtlarna var fina. Operationen tog 90 minuter, ex förberedelser. Så de höll på ett tag. Sövningen var jag mest rädd för, men det gick bra. Jag hann känna av medlet innan jag somnade, men bara för en kort sekund. Sen vaknade jag när allt var över.

Nu blir jag hemma en vecka. Och jag hoppas att jag mår lite bättre varje dag... Just nu är det ingen höjdare, men det ändrar sig väl snart. Gäller att foka på det positiva.

Kram!

tisdag 19 september 2017

There's no place like home

Äntligen hemma igen!
Nyduschad.
Nedbäddad i min egen säng.
Hur dåligt jag än mår - för jag har ganska ont nu - så hjälper det bara att få komma hem till sitt eget.

Jag ska berätta mer om operationen i morgon. Men allt har gått enligt planerna och jag är glad att den här delen av historien nu är över.

Men nu ska jag dra nytta av morfintabletterna och försöka sova lite.

Go Natt!

söndag 17 september 2017

Point of no return

Sådärja.
Renskrubbad.
Bakteriefri.
Skinnflådd.
Och nerbäddad i rena sängkläder.

I morgon är det dags för operation.
Vi kommer inte att höras förrän jag är pigg igen.

Men fram till dess vill jag bara säga att OM jag dör i morgon, så finns det ett antal personer jag skulle vilja spöka för.

Maken - så att han aldrig glömmer mig.

Barnen - så att de vet att Mamma alltid finns där.

Min vän F - så jag kan berätta att hennes dotter L som gick bort 2012 har det bra.

Mina brorssöner, som förlorade sin mamma 2014 - så att jag kan säga till dem att även deras Mamma alltid finns där. 

Och så kirurgen såklart. Eller narkosläkaren. Eller vilken klåpare som nu ska hållas ansvarig.

Fast jag tror ju att det går bra.
Det måste jag ju tro.

Men sova?
Pah!!!
Det kommer inte hända!

Mvh,
Extremt uppskruvad.

Status: Söndag med nerverna utanpå

God Söndag!

Men alltså... Ja, jag är nervös. Jag förnekar inte det. Men helt ärligt oroar jag mig mer för allt annat än operationen. Typ om barnen har rena kläder. Om gympapåsarna är packade. Om gummistövlarna är hemma eller på skolan. Om det finns matsäck till Sonens skolutflykt.

Såna saker.

Knäppt.

Så Maken tog med mig ut på en skön promenad i höstsolen. För att lugna mina nerver. Det gick bra. Tills jag kom hem igen...

Nämen det är bara att köra på nu. I morgon smäller det. Och sen kan jag se fram emot att förhoppningsvis må lite bättre igen.

Pöss!

lördag 16 september 2017

När man gör helt om och kasserar gamla måtton

Jag brukar säga att jag aldrig ångrar något. Inget jag gjort, och inget jag inte gjort. För jag kan inte ändra det ändå. Jag kan lära mig något av situationen, men att ångra sig ändrar inget. Därför gör jag inte det. Ångrar alltså.

Förrän idag. Just exakt precis nu.

Jag tänkte vara smart. Så jag tänkte att jag skulle ligga lågt med ätandet under dagen idag. För att spara mina kalorier till kvällen. Jag ville äta en god middag med familjen. Dricka ett glas rött. Mysa framför en film med barnen. Äta choklad.

Så jag svälte mig idag. Åt ingenting på hela dagen. Typ. Och så hade jag maaaaassor (fast inte) kalorier att spendera nu ikväll i stället. Så jag gjorde det. Spenderade kalorierna alltså.

Och hel-VETE vilken dålig idé det var!!!

Min mage har gjort uppror hela kvällen. Har svinont. Det bubblar och slår och värker. Magen har blåsts upp till dubbel storlek. Och jag känner att jag vill kräkas så fort jag andas in.

Så ja. Jag ångrar mig. Faktiskt. Stäm mig...

Status: Lördag

God kväll,

Har tänkt att den här helgen ska bli lugn. Jag har varit på fotbollsmatch med Sonen och gjort ärenden inför nästa vecka såklart. Men jag vill bara chilla resten av tiden fram till måndag. Om det går...

Tyvärr är ju tajming inte min bästa gren, så lagom till att jag behöver tvätta maaaaassor inför sjukskrivningen, inklusive sängkläder inför operationen, så pajjar såklart torktumlaren...

Exakt hur jag ska tvätta och torka sängkläder till i morgon kväll, då jag måste sova så sterilt och bakteriefritt som möjligt, det vet jag inte riktigt... Jag får prova att flörta lite med grannarna och fråga om jag får låna deras tumlare...

Förresten! Jag har testat en ny serie på NetFlix - "The good place". Den är helt sjuk, men jag gillar den. Huvudrollen spelas av Kristen Bell. Och jag måste säga att hon går ta mig tusan från klarhet till klarhet! Hon blir bara bättre och bättre!

Hoppas ni får en fin lördagskväll, vänner!  Ta hand om er! Och är ni på västkusten - håll er inomhus! Jag hörde att det är ruskväder på ingång...

Kram!!

fredag 15 september 2017

Tandläkar-gate

Så min Son fick hål i en tand för ett tag sen. Förra hösten, om jag inte räknat helt fel. Vi besökte Folktandvården på byn, och det var då hela helvetet började. Trots massor av bedövning lyckades man inte bedöva helt, och Sonen led alla helvetes kval när tanden skulle borras. Ungen skrek och grät och skakade i hela kroppen.

Man valde då att fylla igen tanden med något som skulle "skapa tandvävnad", och lägga på en provisorisk lagning. Detta skulle sedan sitta i 6-9 månader, och sen skulle tanden tas om hand igen.

När vi kom till den sessionen i våras fick Sonen lugnande medicin innan behandlingen. Alla sa till mig att det var jättebra. Att det funkade toppen. Lugnande + bedövning, och han skulle inte ens märka att de rörde tanden. Han skulle inte ens minnas vad som hänt.

Sa man.

Det blev inte så. I stället kände han allt. ALLT! Och återigen låg han i stolen och skrek och grät och skakade. Han var livrädd. På riktigt LIVRÄDD!

Man fick ge upp. Se till att en provisorisk lagning satt hyfsat på plats - så bra man kunde göra med ett hysteriskt barn i stolen - och sen skickade man remiss till specialisttandläkare, som enligt uppgift var "proffs på att hjälpa barn med tandläkarskräck".

Efter detta katastrofala blev han inte bara livrädd för att gå tillbaka till tandläkaren. Han kände sig dessutom helt misslyckad, som inte klarade av det "ens med medicin", som han sa. Han tyckte att han var värdelös och att han var sämst i hela världen.

Det tog många, många, många timmar att försöka få honom att tänka om.

Sen kom remissen tillbaka, utan någon kallelse. Man tyckte nämligen att man på lokala Folktandvården skulle låta Sonen genomgå en så kallad "inskolning" först, som man gör med barn med tandläkarskräck.

Så nu har Sonen varit hos världens gulligaste tandsköterska i flera veckor i rad. Hela hösten har vi packat oss iväg en gång i veckan. Han har fått se och känna på instrument, prova att lägga fyllningar, han har fått tänderna putsade, han har testat bedövningssalvor och allt man kan tänka sig. Allt utom att bedöva och borra.

Till saken hör att Sonen inte alls hade tandläkarskräck innan hela den här soppan började. Så inskolningen har på många sätt varit lite... ja... kanske inte på rätt nivå. Det har till och med tandsköterskan sagt. För Sonen är inte rädd för tandläkaren egentligen. Han är rädd för smärtan. Och eftersom han VET att man under inskolningen inte kommer att borra eller så, så är han heller inte rädd för inskolningen.

Så igår var vi på vår sista session, och allt gick jättebra. Riktigt, riktigt bra. Och när vi kom hem hade vi fått svar från specialisttandvården:


Alltså... ursäkta mig lite här nu... här har vi ETT BARN som redan har hål i en tand, och som gått i nästan ett år redan för att försöka få tanden lagad, och när man ber om HJÄLP så får han alltså vänta i nästan ETT HELT ÅR TILL?!?!?

Texten "vid akuta besvär får ni naturligtvis ringa oss" är ju en alldeles vansinnigt fin friskrivning såklart. Men tanken med att uppsöka specialisttandvård för "tandläkarskräck" är väl att man ska SLIPPA göra akuta ingrepp som stressas fram?

Hur FAEN kan man ha ett system som låter BARN vänta så här länge?! Jag fattar inte...

Så när vi satt här igår och läste brevet så blev Sonen ganska deppig. Han har redan fått problem med den provisoriskt lagade tanden en gång och varit tvungen att genomlida en sittning med tandläkaren för det. En där de la på mer provisorium. Han vågar inte tugga på den sidan, och har under månader varit orolig, med ont i magen som följd, varje gång det är dags för tandborstning.

Och nu fick han veta att han ska ha det så här i nästan ett helt år. Till.

Är jag nå trött på det här eller...??

😢 😢 😢 😢