============================================================

torsdag 15 april 2021

Rensning

Näfyfan... nu är det sånt jävla mörker hela tiden! Den ena dagen är värre än den andra!

Så vi behöver rensa flödet lite!

Till exempel kommer här några bilder från stallet idag. Det är ju ett fantastiskt ställe för att rensa skallen. Och för att gosa in sig i en hästman såklart. ♡




Ja herregud vad mysigt att de ÄNTLIGEN fick rida ut igen! Inte bara för att det är härligt att se dem ute, utan också för att vi föräldrar kunde stå och titta på för första gången sedan i höstas när de stängde ridhuset för publik.

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Det ligger ju en ganska osäker sommar framför oss. Dels vet vi inte hur pandemin ser ut då. Dels vet vi inte Makens status då, med rygg och operation och allt. Så idag tog vi officiellt beslutet att inte planera för något annat än ännu en sommar på hemmaplan. Så vi valde att lägga semesterkassan på en ny (ovanjord)pool.



Eftersom det enda som behövs för en lyckad sommar är bad, glass, hängmatta och grill - och allt detta går att ordna på hemmaplan - så tyckte vi att det var en god investering.  Nu får vi bara hoppas att sommaren håller ihop och att vi får sol och värme också.

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

En annan kul sak - jag har ju börjat få lite bättre ordning på mitt Twitter-flöde nu när jag städat upp och lärt mig sortera bland galenskaperna. Jag har nu ett flöde som till stor del består av må-bra-klipp, roliga/fina/rörande klipp om djur och/eller barn och/eller gamla människor samt en och annan rolig bild.

I veckan har man till exempel diskuterat översättning av filmtitlar, och här är de två roligaste jag såg. En norsk och en dansk, om jag inte minns fel.



🤣

Så. Nu kan vi gå och sova med liiiiite lättare sinne tror jag.

Sov Gott, vänner!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

onsdag 14 april 2021

Status

Det är ju såklart JÄVLIGT jobbigt att komma till olika insikter här i livet. T ex är det ju svinjobbigt när man inser att Tomten bara är en myt som föräldrar och andra vuxna använt sig av för att peppa och piska oss in i följsamhet.

Jag har på äldre dar kommit till insikt att jag varit O-TE-ROLIGT naiv när det kommer till att jag verkligen trott och litat på att våra styrande och våra myndigheter faktiskt kan skydda oss mot faror. Det kan de säkert till en viss gräns, men min övertro på deras förmåga är tydlig nu i pandemin. Jag har dessutom inte alls haft med den lite mer konspiratoriska tanken att man kanske ändå från myndigheternas sida MÅSTE skarva, underdriva och/eller medge vissa "casualties of war" så att säga, för att inte skapa panik.

Det gillar jag inte.

En annan insikt är ju att det är kört. Eller så här - eftersom varken folket eller de styrande ens kan enas om vilka problem vi faktiskt behöver ta tag i, så kommer vi INGENSTANS. Det är kört, alltså.

Jomen, de som tycker att klimatet är den enskilt viktigaste frågan kan absolut inte förstå hur någon annan kan tycka att integrationsproblemen är vår viktigaste punkt. Och ingen av dessa personer kan ens förstå att det finns de som skriker MEN SKIT I DET DÄR, DET PÅGÅR EN PANDEMI FÖR FAAAN!

Vi MÅSTE inse att problemen är många, och att det ena inte cancellerar ut det andra.

1. Vi HAR klimatproblem - men nu måste vi gemensamt förstå vad som kan göras och hur. Oavsett partifärg.

2. Det ÄR ett farligt virus. Folk dör. Folk blir jättesjuka och måste få hjälp på sjukhus. Folk drabbas av långtids-covid med sjukskrivningar som följd. Det ÄR viktigt att hålla i och hålla ut! Du kan genom dina val aktivt påverka risken för att t ex din åldrade granne ska dö. Eller att dina barns bästa kompisars mamma får långtids-covid och måste ge upp både jobb och socialt liv. Så ja - viruset är farligt. 

3. Vi HAR problem med integrationen. Men eftersom ingen vill bli kallad rasist vågar vi inte prata om de problem vi faktiskt sitter med nu. Parallellsamhällen. Gäng-kriminalitet. Skolor där flickor får delta enbart genom att sitta längst bak i klassrummen. Flickor som könsstympas och tvingas till giftermål. Allt det här, och mer därtill, är problem vi behöver prata om. På riktigt.


Och då är det ju som sagt så, att om man tjafsar om VAD som är viktigast, i stället för att säga som det är och ta en diskussion om problemen så som de ser ut, så kommer vi ingenstans. Och sen kommer vi alla sitta där och undra VEM vi ska skylla på. När vi alla varit delaktiga.

Så. Det var väl mina kvällstankar en dag som denna...

Men nu måste jag sova! Jag är konstant trött, trots sömn, och jag antar att det handlar om att jag helt enkelt är så jäkla sliten efter de här skit-åren att jag skulle behöva sova i ett år.

Ta hand om er! ♡

tisdag 13 april 2021

Dagvill


God Torsdag...!

... eller det var i alla fall vad jag ville säga. Har gått och haft torsdagskänsla hela dagen, vilket är både märkligt och jobbigt, eftersom veckan i all hast blev såååå mycket längre...! 🤣

Jag var ute på en kort kvällspromenad idag. Jag tog vägen över fårhagen, eftersom det nu äntligen börjar torka upp där så att man kan gå utan att fastna i lera...

Bilderna ovan är tagna från promenaden. Vackert, eller hur? Det är verkligen härligt att ha naturen så här runt hörnet! ♡

I morse körde jag Maken till Stora Sjukhuset igen. Han skulle träffa en fysioterapeut, som ingår i det ortoped-team som ska titta på hans ländryggsproblem. Mötet gick fort. De kunde knappt röra Maken, för det gör så ont. Och då ska vi komma ihåg att han har enormt hög smärttröskel. Om han säger att det gör ont, då är det förmodligen olidligt.

Nu vet vi ju inte vad det hela mynnar ut i, men fysioterapeuten så väl att hon skulle bli MYCKET förvånad om man inte rekommenderade en operation. Diskbråcket är så markant och så stort att det trängt bort allt utrymme för nerven, och det är därför han är så dålig.

Nu råder dock pandemi, och dessutom är det totalt kaos på smittfronten, så risken är uppenbar att en operation inte kommer att kunna ske sådär väldigt snart, vilket oroar mig. Han är i så dåligt skick nu, både fysiskt och mentalt (deppig och knäckt) att jag faktiskt inte vet hur länge han - och därmed vi - klarar det.

Så håll alla tummar och tår som ni har för att han ska få komma in på operation snart.

Dessutom, om man nu får önska menar jag, så kan ni väl också hålla en tumme eller så för att smittspridningen går ner? För just nu är det katastrof... Jag är på riktigt livrädd. Fler och fler blir sjuka. Och fler och fler blir så sjuka att de behöver till sjukhus. Nej, alla behöver inte respirator, men bara att behöva ta sig till sjukhus för vård känns OTROLIGT otäckt...

Så snälla alla! Även om dödssiffrorna går ner - fortsätt med restriktionerna! För de bidrar inte bara till färre dödsfall - de bidrar också till lägre och långsammare smittspridning. Vi behöver det. Sjukhusen behöver det. Världen behöver det.

Ta hand om er!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

måndag 12 april 2021

Dagens

Jorå. Det var regn både på snedden och bredden idag, så att säga. Icke oväntat - man följer ju prognoserna - men likväl oönskat.

Men jag FÖRSÖKER verkligen att tänka på att det är vinterns sista dödsryck vi upplever nu. Våren ÄR i antågande. Men det är ju så. Ju närmare man är målet, desto jobbigare känns avståndet, på något vis. Det vet alla som suttit kissnödig i bilen och ska hålls dig tills man kommer hem. När man väl kör in i kvarteret och nästan kan TA på målet, blir det snudd på ohanterbart jobbigt. 🤣



☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

I morgon ska vi till Stora Sjukhuset igen. Nu för kontroll av diskbråcket i ländryggen.

Det är en fasligt springande (Ha! "springande" ... jovisst... med DEN ryggen...?!) på sjukhus nuförtiden. Så här mycket har nog ingen intresserat sig för Makens skador sedan han 1999 fick prova att gå hos nystartade Whiplash-teamet. Men det är bra. Han kanske inte kan få tillbaka förlorade smärt-år. Men med lite tur, och bra läkarstöd, kanske han kan få en framtid han hittills bara drömt om.

Själv kämpar jag på. Jag har bättre och jag har sämre dagar. Min stressmage är här för att stanna den här gången, verkar det som. Men jag försöker hålla den i alla fall någorlunda i schack, så får vi se hur det går.

Jag försökte förklara för Maken häromdagen hur jag egentligen mår. Bakom allt. Och jag beskrev det väl ungefär som en ballong som är precis, precis på gränsen till sprängfylld. Du känner att det spänner och drar, och du vet att minsta lilla du släpper taget så kommer ALL luft att bara spruta ut. Och så känns det. Det känns som att om jag så mycket som gläntar på locket så är det kört. Jag måste fysiskt svälja ner alla känslor när de sköljer över mig, annars brister ballongen. Eller, JAG brister.

Det låter ju hemskt såklart. Jag hör ju det själv. Och eftersom jag jobbar på, tar hand om och projektledar familjen och umgås, i alla fall då det funkar, med vänner så förstår jag att det är svårt att tro att det är så jag mår. Man tänker kanske att den där känslan liksom är reserverad för någon i djup depression. Men det är just det som är grejen. Jag trycker ner allt, för att fungera. Och jag LOVAR mig själv varje dag att sen, när allt blivit bättre igen, då ska jag ta hand om mig själv. Frågan är bara... Hur gör man det...?

Jaja... det var inte tänkt som något depp-inlägg. Jag ville bara formulera känslan.

Men nu ska jag sova. Drömma mig bort. Jag tror tyvärr att det dröjer innan vi kommer att börja resa igen men OM vi börjar resa igen, hur ser era önske-resmål post pandemi ut?

Jag känner spontant att bara att åka till typ Köpenhamn eller något skulle vara fantastiskt! Men annars är det nog att åka till Boston och hälsa på barnens kusiner. Boston är dessutom en fantastiskt fin stad! ♡


 
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

söndag 11 april 2021

Dagens

 
Söndagar är ju lite av en ångest-dag. Man ska upp till skola och jobb nästa dag, och det är på söndagen man inser att man inte hunnit med ens hälften av det man sagt att man ska hinna med. Ångest.

Så då laddar man med lite lyxfrulle. Om man kan. Och det kunde vi i morse! :-) Amerikanska pannkakor med färsk frukt. Yey!

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Vädergudarna har ju gett April samma fullmakt som vanligt och det innebär ju att sol och värme varvas med snöstorm och hagel i en jäkla fart.

Och med det i åtanke valde jag att ta en tur i mountainbike-spåret på förmiddagen, innan vädret slog om.



Sen när jag kom hem hade jag förvånansvärt mycket energi kvar, så jag städade lite. Körde nån maskin med tvätt. Sen ville Maken ta en kaffepaus och när vi satt där som bäst lyckades ju Jessica Fletcher bli indragen i ännu en mordgåta, och då blev det ju som det blev med allt...

Men, men...

Jag har på sistone - okej, det senaste året nästan - känt att jag slutat laga mat. Jag bara steker på något vi har hemma. Färdiga köttbullar... Schnitzel... Har tappat all lust.

Men idag har jag ändå LAGAT mat:

Panerade fjärilskotletter med ugnsgrillad färskpotatis. ♡


Och precis som vädergudarna lovat så kom ju stormen, regnet och snön här på kvällskvisten. Så jävla tröttsamt...

Och jag VET att det är April.
Jag VET att det är så här varje år.
Jag är alltså inte överraskad eller chockad.
Jag är FÖRBANNAD...



☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

lördag 10 april 2021

Rooooooad-Triiiiip!

Okej. Skäll på. Gör't om ni vill...

Men vi lever ett så sjukt snålt socialt liv sedan ett år tillbaka att jag, för att behålla någon form av mental stabilitet, tog en road-trip med barnen idag.

Vi packade in oss i bilen och körde flera mil för att besöka en nyöppnad disc-golf-butik i Nacka.

Ja ni hör ju. Party...! 😅


Men det var faktiskt en rätt trevlig utflykt. Bortsett två, mindre saker då.

1. Vi följde min dumma GPS och körde så in i helvete fel att det tog dubbelt så lång tid att komma dit som planerat och

2. Vi var sååååååååå nära att krocka på vägen hem. Eller... bilen framför oss tvärnitade, varpå jag fick tvärnita, och bilen bakom oss då höll på att smälla in i oss. Nu hade han som körde just den bilen sinnesnärvaro att styra ut sin bil så den snarare hamnade till höger om oss, men hade han inte haft det så hade hans bil hamnat i mitt bagageutrymme. Så kan man säga.

Jag blev alldeles skakis...

Men som sagt - i övrigt var det en trevlig förmiddag.







Sen var vi tvungna att stanna och äta på vägen hem. Sonen har ju tendens att bli åksjuk så han ska helst inte bli för hungrig i bilen. Och jag insåg att vi inte hinner hem innan det är klippt. Så vi fick stanna.


Det var så sjuuuuuukt mycket folk på restaurangen så jag fick hyper-panik...! Beställde på skärmar och väntade ute för att inte vara bland folk.

Men för fan KFC!!

Vi är ETT ÅR in i pandemin, och det finns faktiskt enkla saker ni KAN göra för att minska smittspridning!

T ex kan ni sätta upp skyltar med könummer i fönstret, så man kan vänta utanför och ändå se när det är dags att hämta sin mat. Som det är nu måste alla trängas INNE vid kassan! Galet!

Ha också beställningsskärmar utomhus om det går. Vet att Max har gjort så, så det är tekniskt möjligt.

Dessutom kan man faktiskt ha en person i dörren som håller reda på hur många som får komma in, så det inte blir sånt kaos.

Och sist - personal som hämtar maten och levererar till oss som väntar ute.

4 inte jättekomplicerade saker som LÄTT skulle bidra till minskad smittspridning. Men det är klart, det är ju lättare att bara sätta upp lappar om att "komma ihåg att hålla avstånd". Gud förbjude att man skulle ge rätt förutsättningar för att kunna göra det också...

Förlåt... jag blir bara så jäkla frustrerad...

Alltså... vår lilla närlivs här i området - en liten jourbutik som drivs av tre bröder - har satt upp en enkel räknare kopplad till dörren, och en lampa som lyser grönt om man kan gå in, men rött om maxtaket för antalet kunder är nått.

Så kan DE göra det så kan väl herregud en stor butikskedja eller restaurang göra det?

Jaja... nu ska jag i alla fall ta kväll här.

Ha en fin kväll! ♡

torsdag 8 april 2021

Dagens

Känslan när jag gick upp i morse var ICKE speciellt munter. Jag har otroligt svårt att känna pepp för någonting alls just nu. Bara att leva tar all min energi. Läget känns... tungt...

1. Vi har brutal smittspridning i regionen. Sjukhusen ber oss att typ låsa in oss och behandla alla vi möter, om vi nu prompt MÅSTE ut och beblanda oss, som smittsamma.

2. Kommunens smittspridning går också stadigt uppåt. Nu är det mååååånga barn och ungdomar som drabbas. Var och varannan familj rapporterar om positiva PCR-tester känns det som.

3. Maken hade ett sånt jävla smärt-bakslag idag så det var inte ens roligt. Han som är den starkaste jag vet måste stödja sig på armbågarna där han hänger på diskbänken för han kan varken stödja sig på benet eller ha det hängande i luften. Tårarna bara rinner, och där står jag bredvid och kan INGENTING göra...!


Så när smärtan till slut lagt sig - dvs smärtmedicinen börjat verka - placerade jag honom i viloläge och drog till skogs. Jag behövde luft. Jag behövde lugn. Jag behövde andas.



När jag kom tillbaka var jag visserligen lugnare i själen - jag ÄLSKAR att gå i skogen - men hade huvudvärk. Jag tycks nuförtiden få det varje gång min puls går upp, även vid minsta lilla ökning. Det är ju skit. Kanske stressrelaterat det också? Det skulle ju INTE vara så förvånande, helt ärligt.

Men så mitt när allt kändes rätt rövigt så kom den bästa nyheten sedan pandemin bröt ut:

MIN PAPPA HAR FÅTT SIN FÖRSTA SPRUTA COVID-VACCIN IDAG! 🎉🎶💕

Och plötsligt kändes dagen ändå bättre. Luften lättare. Solens strålar lite varmare.

Efter det ramlade det i brevlådan ner en kallelse för Maken att komma in till sjukhuset på tisdag, då de ska hantera hans remiss för diskbråcket i ländryggen. Ingenting är ju klart, vi vet inte vad de kommer fram till, men bara att han redan fått kallelse tyder ändå på att han är prioriterad. Jag hoppas så att han får hjälp nu! Han är ju till stora delar invalidiserad av detta, så det är nog ett ganska allvarligt läge. Men nu får han i alla fall komma in, så jag tillåter mig själv att vara lite, lite försiktigt och reserverat positiv.


Ta hand om er!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡