Jag är en tjatig hustru. Det vet jag. Jag har enligt mig själv försökt alla möjliga varianter för att få framför allt min man att t ex plocka undan efter sig, att komma ihåg att ordna hundens mat, att ringa viktiga samtal, att... ja... allt möjligt. Men tjat verkar vara det som jag oftast tar till. Inte för att det får bäst effekt eller så, men det är väl förmodligen enklast.
Min man har ett stort tålamod.
Häromdagen hade jag bett honom att ordna hundens mat. Att lägga torrfodret i blöt, helt enkelt. Jag skulle iväg och handla och hade ett antal ärenden att utföra på allför kort tid. Som vanligt, med andra ord. Så hundmaten, den fick han fixa.
När jag kommer hem har maten fortfarande inte lagts i blöt. Jag får påminna igen, varpå maken meddelar att 'Just det - jag fixar det!'. Perfekt. Strax därefter kommer jag in i köket men ser ingen skål med mat. Någonstans. Jag har två val - tjata, eller skita i det. Jag väljer det senare, för en gångs skull. Men jag måste ändå till slut stilla min nyfikenhet - var 17 är matskålen? Så jag får helt sonika fråga maken rätt ut: 'Var ställde du maten?'. Maken uppvisar plötsligt ett utseende jag inte sett på hur länge som helst - han ser heeeeelt borta ut! Och han låter blicken svepa över alla tänkbara skrymslen i köket. Ingenstans finns skålen med mat. 'Men... vaffan? Var ställde jag den?' säger han till sist. Det var då typ 5 minuter sen han hällt upp maten...
Som av en slump drar jag efter ett tag ut en av lådorna i köket. Där står skålen, med mat. Men utan vatten.
Vem 17 är virrigast egentligen - jag eller maken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar