Jag märker att det är lite dåligt med inlägg här på bloggen numera. Antingen beror det på att det faktiskt inte händer så himla mycket just nu, eller så beror det på att jag har inskolnings-koma. Jag tror på det senare. Faktiskt. För jag menar, med sonen och Maken i samma hus brukar det ju finnas massor med knäppa saker att rapportera. Själv gör jag ju aldrig bort mig...! Förutom när det gäller tekniska prylar, då. Eller träning. ;-)
Undrar om det är något fel på mig? (Ja, den var lätt... det är bara att slå in öppna dörrar om ni orkar). Vi lämnade in dagisschemat till fröknarna häromdagen. Vi hade summerat 46 timmar för vår son. Så blir det ju när båda föräldrarna jobbar heltid och inte jobbar precis där man bor. En annan av mammorna hade summerat 38 timmar för sitt barn och lämnade över lappen med gråten i halsen. Jag förstod inte riktigt det där. Visst, man vill ju vara med sitt barn så mycket som möjligt. Men jag kände bara att "jamen... han har det ju mycket roligare här än att gå hemma med sin gamla mor". Även om vi leker och har det jättemysigt så kan man inte ersätta barns lek själv. Det går inte. Så en bra balans är det väl som gäller, antar jag. Som med allt annat.
Hur som.
Jag mår inte dåligt när jag lämnat sonen på dagis. Tvärtom! Jag känner mig alldeles upprymd och känner att "Wow! Vad stor han blivit! Och vad kul han kommer att få!" när jag stegar iväg. De andra mammorna verkar ha bra mycket mer separationsångest. Undrar vad det beror på? Vad sa ni? Var det fel på mig?
1 kommentar:
Tycker du gör alldeles rätt, klart att det kändes lite ledsamt tycker jag att lämna, Henrik var alltid ledsen. Men sedan var det så otroligt häftigt att se att han blev liksom en "egen individ" när han gått ett tag på dagis. Dom lär ju sig så otroligt mycket!! Och förresten har Henrik också alltid gått 40-45 timmar per vecka :-) Kram Karin
Skicka en kommentar