Min förmiddag hos Dr Nål i Kungliga Hufvudstaden

Jamengodförmiddag!

Jag tillbringade morgonen och delar av förmiddagen inne i Stockholm igen. Och precis som förra gången hatade jag att köra bil där. Men vad gör man?

Nu är jag i alla fall hemma igen. Foten är avdomnad och är allmänt svår att hantera. Det gör inte jätteont. Än. Men det kommer. Det var dr Nål väldigt noga med att understryka. Eventuellt kan jag inte gå på foten i morgon. Känns ju betryggande, eller hur? I'm thinking... No...

Hur som helst. Nu är det gjort. Kortisonet är injicerat, och nu är det bara att ta det lugnt och avvakta miraklet.

Läkarhuset vid Odenplan i Stockholm. Där uppe, långt där uppe, skulle jag möta dr Nål. Just när jag tog den här bilden funderade jag faktiskt på att springa åt andra hållet och skita i allting.

Dr Nål höll till på 13:e våningen. Då tycker jag att det är legitimt att ta hissen. Faktiskt. Eller hur?

Kolla utsikten från väntrummet! Så'n jävla fin vy! Odengatan såg så pluttig ut från luften. Inte som när man sitter i bilen bakom någon taxijävel och en bakomvarande budbil försöker komma förbi på fel sida.

När jag satt där uppe och väntade och tittade ut över Hufvudstaden tänkte jag på filmen om Karlsson på taket. Jag kände mig lite som Karlsson när jag var så högt upp. Minus propellern på ryggen då. Hans ökända charm har jag ju förstås redan...

Jag var skitnervös. Dessutom fick jag vänta i gott och väl 40-45 minuter innan jag fick komma in. Under den tiden hann jag bita av ALLA naglar jag hade. Varenda en. Ja, utom tånaglarna då. Det hade kanske varit lite väl att ta i, va?

På vägen hem handlade jag en Donken-lunch. Jag tyckte att jag förtjänade det. Varför vet jag inte, eftersom det inte direkt är det godaste jag vet. Men ändå.

Det gjorde ganska ont att ta sprutan. Han grävde runt rätt ordentligt också för att sprida ut kortisonet så mycket som möjligt. Inte kul. Men jag skrek i alla fall inte "Jag hatar dig!" som ju naprapaten Kalle fick höra. Det är ju alltid något...

Så nu sitter jag här. Med avdomnad, omplåstrad fot. Jag är inte helt säker på att det ska vara så här avdomnat, men jag avvaktar så får vi se. Jag planerar att ta bilen till dagis för att hämta barnen senare i eftermiddag, om det fortsätter så här. Att gå känns lite... jag vet inte... konstigt...

Och nej, man ska inte vara så där svullen vid hälen som jag är. Fram till nu har jag trott att det kanske var så att alla såg ut så. Men det är alltså fel. Kan vara bra att veta inför framtiden.