Om att känna sig själv

Förra sommaren grävde jag upp en rabatt som vi låtit bli att ens titta åt i två år. Jag tyckte att, eftersom den ligger placerad precis bredvid vår uteplats, så kan det vara läge att göra den i alla fall lite lättare att vila ögonen på.

Jag rev upp en massa gammalt skräp, säkert jättefina blommor egentligen, men vad vet jag liksom? Och så blev det jättetomt. Så jag skulle plantera något nytt. Jag har alltid älskat Lupiner, så jag åkte iväg och köpte fyra plantor och satte ner. En av mina vänner tittade på mig med nära nog avsmak i blicken och sa "Lupiner? Är du dum i huvvet?" och syftade med all säkerhet på att dom har ett rykte att sprida sig och i princip ta över allting.

Jag behöver, har jag märkt, inte vara ett dugg orolig. Titta!


Jag satte fyra plantor. Två tog sig. Två dog. Och dom där två ynkliga kvastarna kommer knappast att producera varken blommor eller frön.

Var det någon som yttrade "Gröna Fingrar"?

Nej.
Jag tänkte väl...