God Morgon!
Hoppas att ni sovit gott. Själv fick jag en hyfsad natt faktiskt. Jag la mig i ganska god tid och läste några kapitel i min bok om ACT (Acceptance- and commitment therapy). Det är spännande att läsa och försöka förstå lite hur hjärnan fungerar. Hur våra tankar fungerar.
Författaren beskriver t ex att när man drabbas av ett trauma (oavsett vad det kan vara, det är ju högst individuellt hur man upplever ett trauma) så uppstår ett verklighetsglapp. Alltså en skillnad mellan den verklighet vi VILL leva i, och den verklighet vi FAKTISKT lever i. Och det är jättejobbigt för oss att hantera.
Ibland går det att stänga det där glappet ganska fort och enkelt, men i vissa fall är glappet permanent. Som t ex när en person man älskar dör. Eller när man får en kronisk sjukdom. Eller något annat. Och med hjälp av ACT ska man alltså, när man väl kan det, kunna hitta ett sätt att leva med det här verklighetsglappet på ett bättre sätt.
Mitt nyårslöfte var ju att jag skulle lära mig något nytt innan året är slut. Och det är hela bakgrunden till att jag plockade upp den där boken på vinst och förlust i fredags. Men det är nog en himla tur att jag sa att jag skulle "lära mig" något nytt, och inte att jag skulle "bemästra" något nytt. För jag tror att man behöver lite mer träning och coachning på det här innan det sitter helt. Men valet att plocka upp den här boken har i alla fall öppnat upp en helt annan värld för mig. Och det var ju ändå lite meningen, så jag är rätt nöjd ändå.:-)
Idag fortsätter kampen att komma ikapp efter Sportlovsfrånvaron i alla fall. Igår var jag helt stressad när jag skulle hem och bara "men vad tusan, jag hann inte färdig!!", men kom ju på ganska snart att OM jag nu skulle ha kunnat ta igen ALLT jobb från en veckas frånvaro på EN enda dag - då skulle nog min chef undra varför han har mig anställd på heltid... Så jag slutade oroa mig och insåg att det är helt okej att det tar några dagar faktiskt... ;-)
Och ikväll är det dags för judoträning för Sonen igen. Han missade förra veckan, så han är laddad till tusen, kan jag säga! Det är himla kul att se honom där nere, för när han var mindre så fanns det inte på kartan att han skulle kunna hålla på med någon form av idrott som krävde den kroppskontakten som judo kräver. Han har alltid varit extremt känslig med sitt personliga utrymme, och nästan ryggat tillbaka om folk han inte känner fullt ut kommer lite för nära. Men det verkar han ju ha släppt lite på nu. Så det är skönt.
Såg att judoklubben bjöd in tränande barns föräldrar till en provträning också! Kanske skulle vara kul? Eller jag vet inte... Jag är nog för feg...! ;-)
Hörrni - hoppas att ni får en fin dag! Jobbe, jobbe! Så hörs vi senare igen!
Tack för att du tittar in!
KRAM!
Dagens Jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar