Fredag och tankar kring gårdagen

God Morgon!

Äntligen fredag igen! Sista dagen för veckan, och faktiskt sista dagen innan jag och barnen går på höstlov. Ska bli superskönt med lite ledigt! Säger jag nu i alla fall... Sisådär runt 14.30 på måndag kommer jag väl att ha gått upp i atomer på gnällande och uttråkade barn...! ;-)

I eftermiddag ska vi åka ner på lokala leksaksaffären och införskaffa någon rolig och läskig Halloween-dräkt till barnen. En till dem var lovade jag. Sonen ska ju på Halloween-disco ikväll, och han ska klä ut sig. Och på själva Halloween - nästa lördag - ska vi bort på middag. Då vill båda barnen klä ut sig såklart.

Maken klev i alla fall upp 04.30 i morse för att åka iväg till Tyskland. Och i vanlig ordning hade jag sjukt svårt att somna om efter det. Men jag gick ändå inte upp förrän 06.30. Så jag hoppas att jag fick tillräckligt med vila för att orka med den här dagen ändå. Jag går dessutom på lite mindre energi-intag just nu också, så jag känner verkligen av trötthet på ett annat sätt. Ja, jag behöver modifiera mina intag, som på inga sätt alls motsvarar mitt rörelsemönster nu när jag har svårt att träna (den brutna tån värker fortfarande vid belastning). Och det är klart att det känns. Men det funkar ändå, tycker jag.

Och nu när vi klarat av allt småprat behöver vi faktiskt beröra det stora pratet också. Gårdagen. Och händelserna i Trollhättan. Det är en fruktansvärd historia som jag har svårt att ta in. Alla nyhetssändningar handlar om Trollhättan, om våld, rasism och död. Så i morse var jag tvungen att prata med barnen om det som hänt. Det är svårt. Man måste väga varje ord noga. Det får inte bli så att de blir rädda för att gå till skolan.

Nu utelämnade jag väldigt mycket, jag sa bara att det hänt en hemsk sak på en skola i Trollhättan. Att en person gått in i en skola och skadat några människor. Dottern lyssnade mest, medan Sonen hade tusen frågor. Framför allt blev han väldigt brydd över det faktum att en vuxen hade skadat barn. Jag förklarade att det var en ung vuxen som nästan var i samma ålder som barnen i skolan, men det hjälpte inte. En vuxen är en vuxen, och ett barn är ett barn, tyckte han. Och det hade han mycket svårt att ta in.

Jag lider fruktansvärt med de familjer som berörts av detta hemska. Både de döda/skadade offrens familjer och övriga familjer. Det finns såklart massor av barn och ungdomar som traumatiserats av detta, även om de lyckades slippa fysiska skador, och det är också tufft. De kommer att behöva jobba med detta länge. Och jag tänker på förövarens familj också. De måste må fruktansvärt. Och jag vet att många människor har svårt för det där - att man sympatiserar med förövarens familj - för det får man inte göra. Man ska HATA förövarens familj. Från djupet av sina hjärtan ska man HATA dem - DE är ansvariga!

Men kan vi verkligen säga det?
Vad vet VI om förövaren? Om familjen? Om deras historia?
Jag vet inte hur det är med er, men JAG vet i alla fall ingenting om dem.

De lider garanterat alla helvetes kval de också. Så i stället för att fylla alla kommentarsfält med hat och vidriga beskrivningar av vad förövaren minsann är för en typ, fokusera på de ni vill skicka kärlek till i stället. Och strunta i de andra bara.

Min gamla kloka farmor sa alltid att "du ska inte slösa tid och energi på människor som gör dig illa - för din tid och din energi är det finaste du kan ge någon - och en sådan person är inte värd det. "


Så ta hand om er.
Ta hand om varandra.
Säg snälla saker till folk - vänner som främlingar.
Hjälp någon.
Sträck ut en hand.
Se människor.
Och andas.