Halva veckan! Snart helg, alltså! Yes! Ser fram emot den här helgen väldigt, väldigt mycket! Ska bli så mysigt att få en helg i Stockholm, bara jag och Maken. Hoppas på fint väder så att vi kan strosa omkring och inte bara sitta instängda någonstans. Sen hur mycket jag kan strosa med min onda fot, det är ju en annan sak. ;-)
Idag har barnen friluftsdag. Jag hade full koll på att Sonen hade friluftsdag, för det står i veckobrevet som kom ut för hela skolan. Att Dottern hade det var däremot inte känt för mig. För på hennes onsdag står det ingenting om det i veckobrevet. Eller..? Gör det...? Jo - på vissa veckobrev står det tydligen att förskoleklassen har friluftsdag, men inte på det brev som vi hade fått. Stod och jämförde mitt brev med grannens, och vi har alltså två olika versioner! Jättebra!
Tur att jag alltid har fika och frukt hemma, så jag kunde ju slänga ihop en matsäcks-väska till henne med, men det blev ju ett stressmoment till som jag inte behövde... *suck* ... (Ja, skolan fixar såklart lunch - jag skickar ju inte med fika i stället för mat till ungen, men det fattade ni säkert?)
Ikväll ska jag i alla fall baka och slå in paket. Lill-sockan är fem år för sista dagen i sitt liv idag... Jag hoppas att vädret är så pass bra att vi kan cykla till skolan i morgon, så hon får cykla på sin nya cykel som hon får i morgon bitti!
Förutom stressmorgon de luxe med friluftsdagarna så vaknade jag helt utmattad i morse. Jag har drömt så mycket i natt. Dels var jag fruktansvärt arg och skällde ut folk efter noter till både höger och vänster. Det var galet skönt och förlösande på många sätt, kan jag säga. Uppdämd ilska som gömmer sig där inne... Sen drömde jag om Lilla Mamma också. Jag drömde att hon var sjuk igen. Att hon låg för döden. Och att jag inte var där när hon försvann. Jag drömde att jag kom inspringande i lägenheten, men att det var för sent. Hon var borta. Kroppen också. Och jag bara stod och grät i en alldeles tom lägenhet. Sen hittade jag ett brev som hon hade skrivit till mig och min bror, och då grät jag ännu mer...
Så efter en sån natt var det verkligen som att vakna alldeles mörbultad. Nerverna utanpå idag, helt klart. Men ni som hängde här igår läste ju också att det är lite rörigt omkring mig just nu. Människor som jag bryr mig om som har det jobbigt och blir illa och orättvist behandlade. Och jag tar in allt det där. Och någon gång måste det väl få komma ut, antar jag. Men mitt hjärta gör så ont just nu. Jag vill bara lösa alla problem. Men jag kan inte. Och det tar knäcken på mig.
Ta hand om er - och ta hand om varandra!
KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar