Äntligen kväll... Det har varit en lång dag. Jag blev hemkallad från jobbet i eftermiddags för att Dottern mådde illa. Man var, helt naturligt, rädd för magsjuka. Men det var ingenting sådant. Det låg helt andra saker bakom att hon mådde illa, och vi har pratat om det, och rett ut saken.
Jag har svårt att släppa allt som händer i världen just nu. All ondska. Jag är rädd. Jag är förbannad. Jag är irriterad. Jag är uppgiven. Och jag är ledsen.
Kan man känna sig trygg?
Kan man lita på människor?
Idag har man i Sverige höjt terrorhotsnivån. Från tre till fyra. På en skala 1-5 är vi alltså på 4 nu. Det är allvar, mina vänner.
Du och jag, vanliga människor mitt uppe i vardagspusslet, vet väldigt lite om vad som händer egentligen. Vi har ärligt talat ingen aning. Vi måste fortsätta våra liv allt medan lagens väktare gör allt de kan för att skydda oss. Men hur lätt är det att hitta dessa galningar? Hur lätt är det att stoppa att något liknande Paris händer här? Det känns som en omöjligt uppgift. När människor på riktigt är villiga att täcka sin kropp med sprängmedel, bege sig in i en folkmassa och bara spränga sig själv och så många andra som de bara kan få med sig - hur sjutton hindrar man det?
Jag vill helst låsa in mig och min familj tills detta är över. Men jag är rädd att det aldrig kommer att vara över. Inte helt.
Tro mig, jag har ALDRIG någonsin ångrat att jag skaffat barn. Men jag kan ärligt säga, att om jag hade haft en aning om att jag från den dagen de föddes skulle gå med nerverna utanpå kroppen dag ut och dag in, år efter år, livet ut, då hade jag kanske tvekat lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar