God Onsdag!
Äntligen i mitten av veckan och nedförsbacke mot helgen! :-)
Jag fattar fan inte vad det är med mig på nätterna nuförtiden! Jag sover så sjukt dåligt igen! Vaknar hur många gånger som helst per natt. Ligger obekvämt. Snurrar runt. Slumrar. Sover. Vaknar. Kollar klockan. Får ont i ryggen. Snurrar lite till... Så känns det. Det kanske inte är så, men det känns så när jag väl går upp. Som att jag knappt fått sova alls. Svinmärkligt. Så jag går runt här på kontoret som någon slags levande död i några timmar, innan jag hunnit ikapp mig själv. Det är ju synd att jag inte dricker kaffe längre... det kanske hade speedat upp uppvaknings-processen en aning...? ;-)
Igår satt barnen med leksakskatalogerna och markerade saker de önskade sig. Det var rätt kul att se, för man märker att de har blivit lite äldre. I alla fall Sonen. Han kryssade inte för sådär jättemycket saker. Jämfört med när han var yngre och önskade sig i princip ALLT han såg! Vi börjar kanske närma oss den där punkten då det inte längre är antalet julklappar som spelar roll, utan mer värdet av dem. Om ni förstår vad jag menar?
Jag har hur som helst så svårt att komma på vad jag ska köpa till julen! Faktiskt. Visst kryssar de för saker, men jag köper inte vad som helst. Dels av ekonomiska skäl, men även för att jag tycker att vissa saker är rent skit. Men jag ska försöka sammanställa lite olika saker och sen kan jag skicka ut tips till Morfar och övriga vad de kan köpa. Undrar om jag får samma hjälp tillbaka när det gäller att shoppa till barnens kusiner...? Haha! Tror inte det, va! :-)
För övrigt så kommer Bästa Morfar ut till oss med sin käresta på lördag. Vi ska äta middag, bada i badtunnan och fira pappas 65-årsdag som vi inte hade möjlighet att fira när den ägde rum i början av oktober. Det ska bli mysigt. Vi kommer nu in i den period när det är absolut svårast att hitta tid att träffa papps. Han jobbar otroligt mycket under hösten och vintern, både hemma i Sverige och utomlands, så det gäller att passa på när det funkar. Men det där är snart ett minne blott. I vår tänker han gå i pension. Och det gör han rätt i tycker jag.
Själv får jag vänta lääääänge innan jag kan pensionera mig. Min generation blir väl den första som måste jobba till minst 70, kanske så långt som till 75, för att kunna få ut någon form av dräglig pension alls. Om vi inte hinner dö innan dess, såklart.
Och med de extremt muntra orden måste jag återgå till jobbet! ;-)
Fridens, vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar