Lucka 10: Om skilsmässobarn

Hej! Jag är ett skilsmässobarn!

Idag är det väl regel snarare än undantag med skilsmässobarn och splittrade familjer? I alla fall i min generation. Kanske blir det annorlunda i mina barns generation...?

Jag och min storebror hade lite tur i oturen ändå. Tror jag i alla fall. Eller, det är så jag upplever det ändå. Därför att våra föräldrar bråkade inte sådär öppet. De stod inte och skrek på varandra inför oss. De använde inte oss som slagträn i sina problem och i sina bråk. Visst kunde vi känna att det var något fel ibland. När de stängde in sig i köket. Då visste vi att de bråkade, även om vi inte visste vad de sa till varandra.

Och när skilsmässan sen var ett faktum så behövde vi syskon aldrig höra någon av dem baktala den andra. Det var inga "Jaha...? Är det din mamma som lurat i dig det där eller?" eller "Jamen så blir det förstår du, när man har en pappa som är ett svin..."

Vi slapp sådant. De höll allt sådant borta. Och jag tror att det ändå är ganska unikt?

När jag var liten var det inte så att man bodde en vecka hos ena föräldern och en hos den andra. Sådär som det är idag. Man bodde hos den ena föräldern, och sen åkte man till den andra föräldern typ varannan helg plus några av lovveckorna varje år. Man spenderade julafton hos den ena år ett, och hos den andra år två. Likadant vid påsk och andra högtider.

När vi hade våra varannan-vecka-helg hos mamma packade jag min ryggsäck med leksaker, kläder och sånt som jag ville ha med mig, och så kom mamma och hämtade oss. Vi hade inte egna rum hemma hos mamma. Eftersom vi inte bodde där så blev det verkligen så att vi kom och "hälsade på" hos mamma. Vi bodde i soffan i vardagsrummet. Typ. Jag vet inte om det bara var vi eller om det var så för alla på den tiden? Men det är ju på ett sätt logiskt att inte inreda två hela rum för personer som bara är där varannan helg. Men just det där att vi tillbringade vår vakna tid hemma hos mamma sittande i soffan har gjort mig lite... jag vet inte... jag blir väldigt stressad när mina egna barn kommer hem från skolan och liksom slänger sig ner i soffan och bara hänger där. Jag tycker ju att de borde vara på sina rum, med alla sina saker, i stället för att sitta i soffan och stirra in i väggen (för TV:n får de inte dra på direkt de kommer hem).

Men okej, vi hängde inte i vardagsrummet hela tiden! Mamma ville så gärna att vi skulle ha kul när vi var där. Att vi skulle göra roliga saker. Jag antar att det var en form av kompensation. Så det blev en del biobesök på de där helgerna. Och vi fick gå på kondis - sånt där som man inte gör längre - och äta bakelser. Och vi fick äta på Clock och McDonald's. Det var ju sånt som var lite... inte lyxigt kanske, men lite annorlunda och exotiskt på den tiden.

Och som skilsmässobarn så ville man ju bara att mamma och pappa skulle må bra. Man ville att de skulle vara glada. I alla fall fungerade jag så, och jag tror inte att jag var ensam om det. Så när jag kom hem från mamma så ville jag inte gärna säga att jag hade haft roligt där. På samma sätt som jag bara ytterst ovilligt berättade för mamma om roliga och spännande saker jag gjort med pappa. För jag ville inte göra någon av dem ledsen. Det var ett extremt uttröttande jobb att försöka balansera deras känslor före sina egna. Ett arbete som delvis fortsatte även i upp i vuxen ålder faktiskt.