Jag har alltid varit usel på att simma. Jag har värdelös koordination, och jag har ännu sämre kondition.
Jag gick i simskola när jag var liten, precis som alla andra, och trots att jag tillbringade varje sommar ute i Göteborgs skärgård (mer I vattnet än UR) så var jag hopplöst sist på att lära mig att simma.
Och när jag till slut hade lärt mig att ta mig från ena sidan av bassängen till andra - det var väl 25 meter - så var man färdig med simskolan.
Så var det då. Det är tur att det är annorlunda idag. Idag måste man - förutom att simma sina 1-2 längder bröstsim - också klara av 1-2 längder ryggsim samt att dyka.
Men det behövde man inte då.
Så jag kan inte dyka. Och jag kan inte simma ryggsim.
Jag kan såklart flyta några meter om det behövs, men att simma ryggsim, det kan jag inte.
Men hur har jag tagit mig igenom hela grundskolan - och gymnasiet - utan att kunna simma ryggsim? Tja... inte vet jag, men jag hade ofta mens. Jag hade ibland glömt simkläderna. Det fanns alltid en massa ursäkter till att missa just simningen. Jag missade ingenting annat. Bara simningen. Och jag missade inte alla lektioner. Bara tillräckligt för att slippa visa upp att jag inte kunde simma ryggsim.
I högstadiet, när jag gick i sjuan, hade vi kvartsamtal, och jag och pappa träffade min lärare. Den gången var det första gången som någon över huvud taget tog upp frågan. Läraren frågade mig varför jag hade missat båda simträningarna den terminen, och jag sa att jag hade haft mens. Jag tror att jag sa det i alla fall... Läraren tittade på mig och frågade "Men du KAN simma, eller?" och jag tittade på både honom och min pappa och svarade, nästan förebrående "Jaaa! Det är väl klart att jag kan!"
Det var en lögn. Eller... det var ju inte en 100%-ig lögn. Jag kan simma. Det kan jag. Men hade han specificerat frågan lite, lite mer, så hade jag blåljugit min lärare rakt upp i ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar