Lucka 7: Ett skolminne

När jag hade gått en termin i tvåan flyttade jag och min bror från Mamma till Pappa. Det var en ny ort, en ny skola, och nya kompisar.

Att vara ny är inte så himla lätt. Man blir granskad från topp till tå. Man ska passa in i en grupp som redan är etablerad och där alla redan har sina givna roller.

Men det gick ganska bra för mig att komma in i den nya klassen. I alla fall är det så jag minns det.

Jag flyttade på jullovet, och innan första terminen ens hade börjat hade jag fått en kalasinbjudan i min brevlåda. Det var två av flickorna i klassen som skulle ha gemensamt kalas, eftersom de bodde grannar, var bästisar och fyllde år väldigt nära varandra.

Jag var rädd och nervös, men pappa och pappas nya fru tyckte att det var en jättebra idé att gå dit och lära känna några i klassen innan terminen startade. Och så blev det.

Jag minns att vi fikade. Jag minns att jag var för nervös för att både äta och prata.

Och jag minns att vi lekte en lek som jag i efterhand har fått veta kallas för "Pomperipossa". Den gick ut på att alla barnen sprang omkring hej vilt i rummet, till musik, och när musiken stoppade skulle alla lägga sig ner i en boll på golvet och blunda. Och den av barnen som var Pomperipossa den omgången skulle lägga en filt över ett av de hopkrupna barnen. Och sen skulle alla andra barn gissa vem det var som hade filten över sig.

Det låter inte så svårt, men för barn är det knepigt att hålla reda på alla.

Fast det var inte jätteknepigt i just det här fallet. För filten las över mig VARJE GÅNG utom en!

Alla var otroligt måna om att jag skulle känna mig välkommen och delaktig! Det var nästan så att den gång filten hamnade över ett annat barn så gick det som ett sus genom rummet när de insåg att någon hade lämnat mig utanför - hemska tanke! ;-)

Jag kom in i klassen bra, och fick snabbt flera vänner. Den ena av flickorna som hade kalaset den där gången räknar jag än idag som en av mina absolut närmsta vänner. Så nära att valet att be henne att vara min brudtärna när jag gifte mig var helt och hållet självklart.