Det är otroligt lätt och enkelt att säga "mina barn!" när jag ska skriva om något jag är stolt över. Och ja, jag är jättestolt över mina barn. Det är ju självklart.
Men det finns ju annat jag är stolt över naturligtvis.
Till exempel att jag pallade med att plugga och jobba samtidigt under två år. Det var tufft, och när jag idag tänker att "fasen, man kanske skulle plugga lite igen?" så inser jag att så som mitt liv ser ut idag, med hus och barn och allt vad det innebär, så skulle jag aldrig någonsin orka.
En annan sak som jag är mäkta stolt över är det äventyr som jag genomförde i somras - jag åkte ubåt! Jag är alltså rädd för vatten och trånga utrymmen, och att kombinera dessa var riktigt, riktigt jobbigt. Jag hade ont i magen, svettades och var jättenervös. Men jag krånglade ner mig i den där extremt lilla mini-ubåten och gjorde det! Det var trångt och jag kände att vattnet skulle komma farande in när som helst.
Men ju längre jag satt där nere i ubåten, och ju mer jag satt och tittade på vattnet utanför fönstret, desto lugnare blev jag. Kanske var det min kropps eget försvar helt enkelt, men det kändes mer som att jag tittade på TV när jag tittade på vattnet. Som att jag helt sonika var någon annanstans.
Men sen var turen slut, och vi kom upp på land igen. Och jag kände mig så galet levande! Och stolt!
Nu känns det som att "om jag klarade av att åka UBÅT så klarar jag vad som helst!"
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar