I låg- och mellanstadiet var jag och min kompis A helt oskiljaktiga. Hon var en av de jag lärde känna snabbast i den nya klassen, och vi var verkligen som hink och spade. Såg man en av oss så kunde man räkna med att den andra var i närheten.
Vi klädde oss likadant, hade (nästan) samma frisyr och gillade samma saker. Vi hade dessutom extremt lika handstil - ingen kunde se skillnad på min och hennes handstil - och ibland roade vi oss med att lämna in skoluppgifter och prov i varandras namn, bara för att se om lärarna skulle märka något. Det gjorde de aldrig. Det var ju en himla tur att vi var lika duktiga i skolan också, så att det inte drabbade våra resultat... ;-)
En gång, jag tror att det var i femman, sa min kompis att hon skulle prova att permanenta håret. Och det ville ju jag också då!
Nu ska vi lägga till att min kompis A var (och fortfarande är) väldigt söt. Hon hade dessutom ett hår som alltid låg perfekt och hon blev alltid väldigt bra på bild.
Men just det där tänkte inte jag så mycket på i det där ögonblicket när frågan kom om vi inte skulle permanenta håret båda två, så jag sa ja. Och... man kan väl säga så här... jag har ALDRIG någonsin funderat på att permanenta håret igen efter det!
Herregud så jag såg ut! Stora lockar över hela skallen, och inte gick det att kamma till på något bra sätt heller!
Min kompis? Jodå, hon blev såklart jättefin i håret. Hon behövde bara dra fingrarna igenom det så föll det fantastiskt vackert över hennes axlar.
Tyvärr finns det någonstans ett skolfoto på mig med permanentat hår. Jag vet exakt hur bilden ser ut. Jag kan se den för mitt inre när jag tänker på den. Och jag HAR letat efter fotot - jag lovar - men jag kan bara inte hitta det nu. Men OM jag skulle snubbla över det vid något senare tillfälle så LOVAR jag att visa er! Ok?
1 kommentar:
Jag kommer ihåg att du permanentade dig!
(stolt över att jag också kommer ihåg ngt)
:-)
Skicka en kommentar