Man ska ju foka på det positiva, så...

Jag var ute och sprang på lunchen. Uppe i spåret.

Kände mig redo för en ny distans också.

Kämpade som ett jävla djur, kan jag säga.

För den här distansen är betydligt mer kuperad. Det är upp och ner och upp och ner precis HELA TIDEN. I alla fall till sista sträckan - en knapp kilometer ungefär innan man når målet - då det planar ut något.

Men jag klarade av alla de där jäkla backarna. Svetten rann. Jag flåsade som fan.

Men jag gjorde't!

Tills jag plötsligt inte gjorde't längre...

För när jag tagit mig förbi allt det där jobbiga, och jag hade tagit mig till den lite snällare raksträckan, och jag kände "YES! Fyfan vad skönt! Jag är BÄST!!"

Vad tror ni hände...?

Jorå... halk, halk, snubbel... och så BRAAAAAAAK rakt ner i backen...!

Saken med vårt spår är att det är ett skogsspår. Underlaget består framför allt av grus som liksom genom åren har packats samman och slitits ner. Vilket gör att spåret nu är precis fullt med uppstickande stenar och rötter i olika storlekar.

Och eftersom jag alltså tog en ny distans idag så kan vi ju lugnt konstatera att jag inte hade tillräcklig koll på VAR de här små gynnarna stack upp ur marken... Så i ett obevakat ögonblick snubblade jag på en av dessa stenar och... ja... Jag dök, kan man säga... Pladask.

Mindre kul.

Mindre graciöst.

Mindre vackert.

Kroppsdelar jag skadade under dagens lunchrunda blev alltså:

1. Vänster axel

2. Vänster armbåge

3. Utsidan av vänster lår

4. Vänster knä

Men eftersom man ju tydligen ska "foka på det positiva" och allt det där, så kommer här en annan lista:

1. Jag slog INTE i huvudet (oj vad ont det hade gjort)

2. Jag slog INTE i ansiktet (inte kul inför 40-årsfest på lördag)

3. Mina löpartights blev smutsiga, men gick inte sönder

4. Min mobiltelefon klarade sig, trots ett ändå ganska kraftigt fall

5. Jag TROR inte att någon såg - eller framför allt filmade - vurpan

Så. Det var min lunch.

Hur var er?