Natten som gick. Och känslan som hänger kvar.

Vi satt i bilen, jag och Maken. I baksätet låg två väskor. Vi hade inte packat så mycket, så det var två små väskor. Vägen vi åkte på var en slingrig grusväg, och framför oss låg en liten stugby. I handen höll jag en nyckel. Från nyckeln hängde en liten kedja, och i kedjan hängde en stor träfigur med en siffra inbränd. Jag minns inte siffran, men jag minns hur jag satt och drog mina fingrar fram och tillbaka över den. Som att jag läste siffran med fingerspetsarna.

Husen var märkligt nog lila. De låg tätt runt slingriga gator. Vid första anblicken såg det ut som en liten mysig villastad. Men ganska snart upptäckte jag att husen var identiska. De hade likadana blommor utanför dörren, likadan dörrmatta och ute på framsidan stod likadana cafébord med två stolar per tomt.

Vi låste upp och gick in i vår stuga. Hallen var smal och tom, sånär som på en hatthylla, ett skoställ och en väggfast pall som kunde fällas ner vid behov. Huset hade genomgående furumöbler av äldre snitt. Gardinerna var vita med ljusblå eller gröna ränder. Alla husen hade likadana gardiner. I vardagsrummet stod en soffa i fuskskinn och på soffbordet stod en plastblomma bredvid några tidningar. Alla med olika inriktning, och alla ett par år gamla. På väggen satt en trådhylla med några sönderlästa pocketböcker. Klassikerna. Tjock-TV:n stod på en bänk av furu. Sovrummet hade en dubbelsäng strikt bäddade med hårt manglade sängkläder, och uppe på sängen låg två filtar och två morgonrockar i frotté.

Vi gick in i köket och satte oss. Vi öppnade ett kuvert som stod på bordet. Där kunde vi läsa meddelandet som lämnats oss: "Kära ni. Nu är det dags för er att tänka på er. Inte på oss. Ta vara på tiden och på varandra. Oroa er inte, vi tar hand om allt. Varma hälsningar..."

Vi satt inte i köket på en hyrstuga i fjällen. Vi satt i vårt slutgiltiga kök. I vårt slutgiltiga boende. På vår slutgiltiga destination. Vi satt på ett hospice. Där vi skulle vänta på att dö.

Jag förstod ingenting. Absolut ingenting!

I papperna som låg på bordet stod det att vi hade cancer. Både jag och Maken. Min var dock lite längre gången, och alla odds pekade på att jag hade kortast tid kvar. "Cancer...?" frågade jag "Vad pratar de om?". Jag tittade i mappen med mitt namn. Där stod en massa text jag inte kunde förstå. Och så fanns en bilder på en människokropp. På bilderna fanns det ett antal röda markeringar. På mig satt markeringarna på halsen, i huvudet, i magen och under fötterna. Maken förklarade att det var ju där min cancer satt. Jag tittade på honom och tänkte "jag drömmer - det här är inte sant" och så tvingade jag mig själv att vakna. Jag slet fysiskt upp mina ögonlock och stirrade ut i mitt nattsvarta sovrum. Bredvid mig låg Maken. Han sov djupt. Jag fortsatte att stirra ut i luften. Vad tusan var det här? Vad var dröm? Vad var på riktigt?

Plötsligt stod jag i hallen igen. Jag frågade Maken vad som ska hända med barnen? Vi lämnade dem på skolan i morse som vanligt. Jag kramade om dem. Jag önskade dem en fin dag i skolan, att de skulle ha roligt och att de skulle lära sig mycket. Och sen sa jag: "Vi ses i eftermiddag. Mamma älskar er!"

Ses vi inte i eftermiddag?
Ses vi aldrig mer?
Var det där mitt sista möte med mina barn?
Jag förstår inte vad som händer!
Förstår DOM vad som händer?
Hjälp mig!

Jag satte mig käpprakt upp i sängen. Stirrade ut i sovrumsnatten igen. Jag kunde inte se vad klockan var. Jag har stängt av min klockradio, för att kunna sova mer stressfritt, så jag hade ingen aning. Jag andades häftigt och funderade på att bara gå upp. Jag ville inte somna om. Det här var ju vidrigt!

Men jag la mig ner igen. Andades. Tänkte på glada saker. Familjen. Vännerna. Hur bra jag har det.

Men hur jag än kämpade emot så var jag snart tillbaka i det hemska huset igen. Det satt någon annan vid köksbordet nu. En kvinna. Hon hade grått, nästan vitt, kort hår. Hon bar glasögon och en vit rock. Hon hade tjocka nylonstrumpbyxor och fotriktiga skor. På något sätt påminde hon om min gamla hemkunskapslärare i högstadiet. Henne kallade vi för "Gråsuggan", när hon inte hörde. Men den här kvinnan vågade jag inte kalla någonting. Jag ville inte ens se på henne. Hon satt med något som såg ut som en skrivskiva framför sig, och hon spände ögonen i mig när hon sa att jag faktiskt måste släppa taget om barnen nu. Det är dags för mig att ta hand om mig nu. Den tiden som är kvar ska jag spendera med min man och med andra människor i samma situation. Jag ska vila. Jag ska bada bubbelpool. Jag ska gå på pedikyr.

"Pedikyr!?" vrålade jag "Vad fan spelar det för roll om jag har snygga tår om jag inte får vara med mina barn?! Jag skiter väl i det?! Var är mina barn? Vem ska ta hand om dem?"

Jag fick panik! Sprang ut på den lilla gatan utanför. Letade febrilt efter någon som kunde förklara för mig vad i helvete det var som höll på att hända. Det måste ju vara en dröm! Eller...? Allt de hade sagt hade känts så främmande. Samtidigt började jag fundera på om jag tolkat läkarnas information felaktigt? "Anledningen till att du överproducerar hormon är att en eller flera bisköldkörtlar är angripna av tumörer."

Men jag frågade väl?
Visst frågade jag läkaren?
"Menar du cancer?!?!?"
Visst frågade jag det?
Eller hade jag inte gjort det...?

Allting bara snurrade.
Och när telefonens alarm ringde 05.15 var jag redan vaken igen.
Jag låg återigen och stirrade ut i det fortfarande kolsvarta sovrummet.
Och ångesten var total.

Nu sitter jag på jobbet. Det har gått drygt två timmar sedan jag vaknade. Och jag har fortfarande hjärtat i halsgropen och nerverna utanpå. Det enda jag vill är att åka hem. Plocka barnen från skolan. Låsa in oss hemma och aldrig, aldrig, ALDRIG släppa dem igen.