Lucka 4: Förlusten som blev något nytt

Jag har av olika skäl, som jag kanske inte är redo att prata om så öppet ännu, alltid trott att jag skulle behöva leva mitt vuxna liv ensam. Utan man och utan barn. Framför allt utan barn.

Men så träffade jag en kille som till slut blev min man. Han hängde kvar. Trots alla mina problem, och trots risken att aldrig få bli pappa.

Vi gifte oss 2006, och bestämde oss för att ändå försöka bli föräldrar.

Och döm om min förvåning när jag hyfsat omgående faktiskt blev gravid! Och sommaren 2007 kom vår Son till oss. Älskad från första stund.

I maj 2008 kände jag något. Något välbekant. Så jag tog ett test. Jag var gravid. Igen!

Det var inte planerat. Jag hade just skrivit på papper för nytt jobb och såg fram emot att börja jobba efter sommaren. Men det spelade ju ingen roll. Att det inte var planerat alltså. Så jag började väl att vänja mig vid tanken på att få ett barn till. Jag trodde att det skulle bli en flicka. Kanske en Leia...?

Men så bara ett par, tre veckor efter beskedet fick jag ont i magen. Och så började jag blöda. Jag fattade inte varför - jag var ju gravid?

Jag ringde till mödravården och de sa rakt upp och ner - du har fått ett missfall bara!

Det var ju ett så tidigt missfall, så jag tror att de flesta inte tänkte på att det kunde vara en så stor grej. Men jag blev faktiskt ledsen ändå. Saknade liksom den där som aldrig blev.

Men så i januari 2009 blev jag gravid igen. Och i oktober samma år tittade min lilla sparv ut! Den minsta, sötaste och goaste lilla tjej kan hade kunnat föreställa mig.

Och även om jag såklart saknar det som aldrig blev, så tänker jag ändå att om den graviditeten inte hade avbrutits, så hade jag inte haft Dottern idag. Och DEN tanken kan jag inte ens ta till mig.