Idag kände jag ett överväldigande behov av att komma ut. Komma bort, till och med.
Missförstå mig rätt - jag ÄLSKAR mitt liv och jag skulle aldrig fly det - jag behöver bara fly från mig själv ibland.
Och då är det tur att skogen ligger runt knuten. Jag behövde den friska luften. Vinden i mitt ansikte. Solen i ögonen. Jag behövde höra tystnaden. Känna rötter, kottar och barr under mina skor.
Så en halv mil i skogen blev min lunchrast.
Och nu ikväll grät jag.
Jag vet egentligen inte varför. Ibland blir väl allt bara för mycket, antar jag. Och det tar på krafterna, som jag sagt förut, att gå runt och låtsas att man är stark. Jag har gjort det i 20 år snart. Klart man är trött intill bristningsgränsen.
❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar