Ikväll har jag kört Maken fram och tillbaka till magnetröntgen. Jag väntade såklart ute i bilen på parkeringen så här i pandemi-tider.
Jäklar vad tiden går långsamt när man väntar och när man samtidigt känner hur smärtan från magkatarren ökar för varje passerande minut!
Maken hade i alla fall fått titta på bilderna de tog av ländryggen. Nu är han ju på intet sätt en läkare eller ens lite kvalificerad att göra någon som helst medicinsk bedömning. Men han sa väl att jämfört med det diskbråck de ska operera i nacken nästa vecka så var den här jäveln ett monster...! Såatte.. jorå.
Och förutom hela magnetröntgen-grejen som ju åt upp merparten av min kväll så har jag också fått panik-hämta Maken vid tåget när han kom hem från jobbet, då han hade så ont att han inte kunde ta bilen. Sen hade Sonen tid hos läkaren vid 18. Där fick vi ganska snabbt veta att han ska till ÖNH i stället, de kunde inte hjälpa honom här. Dessutom lyckades de på den korta stunden vi har där få mig att känna mig som världens sämsta mamma som inte haft bättre koll på min tonåring öron.
Så... ja... här sitt-ligger jag nu. I soffan. Med värmekudde på magen och med dubbel dos smärtmedicin och väntar på illamåendet och till slut lugnet.
Jag kan ju inte säga att allt känns prima liv just nu. Det vore att ljuga rätt friskt. Och jag vet naturligtvis att många har det MYCKET värre än vad vi har, och vår rätt att klaga är väl så liten man egentligen kan föreställa sig, men... ja... just nu är det fanimig ganska så BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar