Nu firar vi ju inte Thanksgiving här i Sverige, men det är ju inte precis skadligt att fundera kring och uttrycka sin tacksamhet. Tvärtom. Det är väl snarare sunt, tänker jag.
Jag är SÅKLART tacksam för de mest självklara av saker: min familj, mina vänner, att vi får vara friska och må bra allihopa, att vi har jobb och kan sätta mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen.
Andra saker som jag är tacksam för, men som kanske inte alltid uttrycks i ord, skulle till exempel kunna vara: musik, skogen, choklad, tv-serien Vänner, syrén, nässpray, hallon, semester, hundar, katter, alpackor, pandor, åsnor, schimpanser, quokkas, Norge, havet, jordgubbar, solsken, jul, duntäcken, hästar, kramar och fetaost.
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
En gång för länge sen hade jag små barn. Det var jobbigt att inte få sova, att fajtas mot dagis-baciller och att aldrig egentligen ha en stund för sig själv. Varje gång man behövde lämna huset blev det ett jätteprojekt som krävde grymt mycket planering och minst lika mycket packning. För att inte tala om den ständiga stressen som kom med den förbannade lämna-och-hämta-karusellen.
Nu har jag tonåringar. Två fantastiska tonåringar. Friska, kloka och fina. Skötsamma. Men problemfritt, det är det inte.
Tonåringar har humör.
Tonåringar vet alltid, alltid bäst.
Tonåringar lyssnar mer på kompisar än vad de lyssnar på vem som helst egentligen, men framför allt föräldrar. Föräldrar "FATTAR INGENTING".
Tonåringar omges av drama.
Tonåringar älskar, hatar, skrattar och gråter som att det inte finns en morgondag.
Tonåringar lever i stunden, här och nu är det enda som spelar roll.
Tonåringars tankar far fram i 390 blås, medan vi vuxna står kvar i det upprivna och kvarvarande dammet och undrar om det kommer en ny avgång vi kan haka på för att försöka komma ikapp. Men vi kommer aldrig ikapp.
Så när man som tonårsförälder av vänner och bekanta med småbarn får kommentarer som "jamen du har ju stora barn nu, det måste ju ändå vara myyyyyyycket lättare - de sköter sig väl själva...?" så vill man bara slå nån hårt i skallen. För även om lämna-och-hämta-karusellen såklart är jobbig så är det INGENTING mot vad som väntar när de blir tonåringar. Och även om småbarns-sömnen är utmanande så är små-Kidsen i alla fall hemma. I sina sängar. Tonåringar är ute med kända och okända kompisar. Nånstans.
Fyfan. Det är inte lätt alltid. Det är det inte.
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar