♡ Förlåt ♡

Om någon som läser detta satt eller stod i en av de främre vagnarna på samma pendeltåg som jag idag, så vill jag bara be om ursäkt för mitt beteende. Jag hade verkligen INGET val.

Jag ska förklara.

Jag hade klivit på tåget efter en snabb vända på stan efter jobbet. Jag hittade helt otippat en sittplats - eftersom genierna på MTR satte in ett KORT TÅG i rusningen var det fan en bedrift - och pressade ner mig själv, min ryggsäck, min handväska och min shopping-kasse.

Ganska snabbt efter att vi lämnat Stockholm City började jag känna av magen. Jag hade dock preppat. Jag var inte orolig. Jag hade köpt med mig laktosfri, mjölkbaserad proteinshake som jag försökte dricka. Men ser hjälpte inte.

Krampen i magen spred sig väl i ryggen och upp i bröstkorgen, som den brukar. Snart kom illamåendet, suset i öronen och domningarna i händerna. Jag försökte andas lugnt. Jag försökte att dricka min dryck. Jag försökte sätta huvudet mellan knäna - vilket såklart inte gick när det var så KNÖK-FULLT. Ingen effekt. Det började bli panik.

Två stationer senare inåg jag att "det här kommer inte att gå". Jag plockade upp telefonen, ringde Maken och sa "du måste hjälpa mig...". Han fattade direkt. "Var är du?!" Jag fick fram att jag skulle ta mig av tåget och ringa igen när jag visste vilken station jag var på.

Så när tåget saktade in var jag i sån panik att jag bara slet upp mina påsar och väskor, tryckte mig ut i gången och till slut ut på perrongen. Jag antar att mina kassar slog i huvuden och att jag klev på fötter. Men jag sket faktiskt i det. Hade jag inte kommit av tåget JUST DÄR OCH DÅ så skulle jag ha kräkts rakt ut. Och tuppat av.

Väl ute på perrongen var jag tvungen att kolla om jag hade mina kassar med mig. För mina händer var så domnade att jag inte kände om jag höll i något eller inte.

Jag fick hänga ett tag på perrongen. Andas. Och försöka att lugna kroppen.

Till slut kom ett nytt tåg. Jag klev på. Det skulle inte nå ända till min station men Maken var på väg att hämta mig så det var okej. Den nya vagnen var inte alls lika fullproppad men jag valde att stå. Vågade inte vara längre bort från dörren än så.

Så ja. Jag ber om ursäkt om jag traumatiserade någon. Men jag hade verkligen INGET val.

Jävla mage.

Så efter att knappt sovit alls i natt - det är en helt egen historia - och sen haft en sån vidrig eftermiddag m - så måste jag sova nu.

ZZZZzzzzzzz..... 😴

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡