♡ 25 ♡

Den 11 september 2001 var en tisdag.

På den tiden - ett halvt liv sen - jobbade jag på ett IT-företag och hade just klivit på tredje terminen av fyra på Företagsekonomiska Institutets så kallade "Ekonomichefsutbildning".

På tisdagar hade vi lektioner med start på sena eftermiddagen, och en bit in på kvällen. För att hinna in till stan behövde jag ta en buss från jobbet vid tre-tiden. Och just den här dagen var jag på väg ut genom dörren när kontorets Gamle Man lyfte upp blicken från datorn och sa "Oj! Det verkar som att ett plan krockat med World Trade Center"...?"

Någon riktig information fanns inte. Och med benen i full fart och resten av mig i full färd ut genom dörren hann jag se framför mig att en förvirrad hobby-pilot i en liten Piper eller Cessna hade hamnat snett.

Sen drog jag till skolan. Via buss. Och via tunnelbana. Och via tyst ensam promenad. Och när jag klev in på skolan och mötte mina klasskamrater såg de ut som att de sett ett spöke. Så jag frågade "Vad händer...?"

De kollade ännu mer konstigt på mig och bara "Men har du inte hört vad som hänt?! World Trade Center?!"

Och om man var med på den tiden vet man att då satt man inte uppkopplad 24/7. Klev man ut på stan, eller på en buss eller en tunnelbana, så var man offline. Man lyssnade på MP3:or och världen hände runt omkring en utan att man noterade det nämnvärt.

Så i min värld hade alltså ett litet propellerplan irrat sig in på Manhattan och medan olyckan såklart var sorglig så var det just det - en olycka - som inte hade lämnat jättestort avtryck.

Och det var med den bilden i huvudet som jag med en obrydd axelryckning svarade mina klasskamrater "Jaha...?! Det...?!" som en jäkla sociopat.

Och sen berättade klasskompisarna vad som faktiskt hänt. Och trots vad jag minns som väldigt målande beskrivningar både av dem, och senare på nyheterna på radion i bilen, var det först när jag kom hem och slog på TV:n som jag förstod.

Eller... jag tror ingen som inte var där verkligen förstår.

Världen ändrades den där dagen. För alla drabbade och deras familjer och vänner såklart. Men faktikst också för resten av världen.

År 2015 var jag och Maken i New York. Vi besökte bland annat WTC One och minnesplatsen. Det var stort. Det var vackert. Och det var fyllt av vördnad. Inget springande. Inget gapande. Inga selfies.

Men när vi minns den där dagen för 25 år sen, så hamnar vi lätt just där. På Manhattan. Och det är väl naturligt Men låt även de som fick sätta livet till i Pennsylvania och i Washington hedras och ta plats. Deras liv släcktes också. Och deras liv betydde något också.

❤️💙🤍   ❤️💙🤍   ❤️💙🤍   ❤️💙🤍   ❤️💙🤍