Jamen, det är väl typiskt?

Igår var det fullt ös hemma som vanligt.
Morfar med följe skulle komma på besök.
På förmiddagen hade vi lovat bort oss till kusinerna.
Och så skulle jag hinna handla också.
Jag hade ju nämligen också lovat att bjuda hela högen på middag.
Smart. Mycket smart.

Hur som.

Det var min sovmorgon igår.
Så jag fick sova till 07.45. Det tackar vi för!
Sen hade vi ungefär 1½ timma på oss att:
1. Äta frukost
2. Klä på sonen
3. Klä på oss - eller i alla fall hänga på några paltor man hittade
4. Borsta tänderna på samtliga familjemedlemmar
5. Klä på sonen ytterkläderna (vilket i sig är ett äventyr utan motstycke)
6. Klä på oss själva ytterkläderna
7. Hitta husnycklarna.
8. Gå ut på promenad med vovven
9. Åka till kusinerna

Det gick ganska bra.

Väl hemma var det bara att packa sig iväg och handla för min del.
Maken fick ta hand om son och hund.

I godan ro (dvs springande som en yr, sönderstressad höna) går (läs: kutar) jag omkring i stormarknadens alla gångar och letar, alltmed irriterad, efter Blå Bands Löksoppa.
Finns inte!
Jag blir mer stressad och mer irriterad.
Fan!
Ansiktet tar en alltmer rosaröd ton, håret står på ända och min skitiga vinterjacka fastnar i kundvagnen.
Mina svarta påsar under ögonen blir allt mörkare. Smink har jag inte hunnit med i dag.
Då. Precis just då möter jag fru Perfekt.
Japp.
Ni vet, en av de där tjejerna som förmodligen föddes vacker, med fint hår, sminkad till perfektion och med snygga kläder.
Hon som fått två barn, varav det senaste för typ 3 månader sen.
Och så är hon ju lite bekant. Bekants bekant. Så man måste ju hälsa.
Kan inte gömma mig i kundvagnen.
Tyvärr.

Fan!
Att det alltid ska hända när man ser som jävligast ut!
Jag kunde nästan känna hennes sympatiblickar i ryggen när jag hastade därifrån.