Idag kom så den efterlängtade dagen. Dagen då det skulle traskas iväg till förskolan och startas inskolning. (Hmm. det låter som om man tar ungen till någon form av rehab med avvänjning.) Vi dök upp precis klockan 09.30 som vi skulle. Perfekt! Jag hade noga tänkt igenom hur vi skulle göra. Jag skulle INTE bära in sonen, utan han skulle gå in själv. Annars skulle jag garanterat ha honom hängande där runt halsen. Sagt och gjort. Vi traskade dit. Och vilka stora ögon han fick när vi gick in! Alla dessa barn! Han bara stod och stirrade. Jag skulle ju absolut INTE bära in honom, men eftersom det började bli kallt där inne medan jag stod med dörren öppen och en son som bara storögd tittade på allting så fick jag liksom använda fösningstekniken i stället. Alltså, lite försiktigt använda mig av det enda som var ledigt, ena benet, och lite försiktigt föra sonen in genom dörren. Det gick bra. Ingen av fröknarna verkade blivit arg på mig. Sen stod han där alldeles orörlig medan jag tog av honom alla ytterkläderna och sen var det dags att gå in.
Inskolning dag 1 bestod av 30 minuters besök. Det vill säga, precis när han blivit lite varm i kläderna, vågat komma in från hallen och äntligen börjat plocka lite med leksakerna där inne. Då var det dags att dra på alla ytterkläderna igen och gå hem! Jaha? Tack för kaffet! Han fattade ju ingenting, förstås. Tyckte väl att jag var världens knäppaste mamma som tar med honom dit bara för att ta honom därifrån igen.
Lugn, bara lugn, sonen! Du kommer att få vara där betydligt mer vad det lider... *snyft*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar