I går var det Nyårsdagen. Den slöaste dagen på hela året. Den enda dagen på året då jag undantagslöst känner för att krypa ner i soffan under en riktigt gosig filt, fälla alla persienner i hela huset, och bara glo på film. Massor av film. Och sluka en och annan chokladkaka också så klart. Bryta nyårslöftena mitt i tu redan första dagen, liksom. Ska det vara så ska det vara.
Det där är lite svårt när man har barn, dock. De där små rackarna har ju dels en förmåga att vakna tidigt på morgonen, oavsett vad det är för dag, och dels vill de ju sällan ligga i soffan med mamma och kolla på "Mary Poppins" eller något liknande. I alla fall inte när de är så små som min son. Det skulle vara om jag slängde på Teletubbies i så fall. Då skulle han sitta still. Men ärligt talat, jag tror hellre att jag går och viker tvätt på Nyårsdagen i så fall.
Och upp skulle han ju på morgonen. 06.40 för att vara exakt. Och det blev ju jag som fick ta det, såklart. Det var ju nämligen Makens födelsedag också. Och jag menar, vilken finare present kan man ge till sin bättre hälft än en sovmorgon? Eller hur? Fast... han fyller ju liksom år på Nyårsdagen varje år. Och om han ska få sovmorgon varje födelsedag innebär det per automatik att jag måste gå upp först varje Nyårsdag... Det känns inte helt okej... Är det någon mer än jag som tror att jag blir blåst här?
2 kommentarer:
Blåst? Det e ju klart att jag ska få sova på min födelsedag!!...Och så ska man ju ha sex i massor, så e det bara :)/Maken
Hörru!
Det är tur att vi (jag) tillämpar Veto-rätt hemma! ;-)
Skicka en kommentar