Häromdagen skulle jag ner på byn och göra några snabba inköp i den lokala ICA-butiken. Maken hade varit hemma med sonen hela dagen, medan jag hade jobbat. Så helt naturligt ville han att jag skulle ta med mig sonen ner till affären. "Han blir så ledsen om du bara åker" hette det. Kanske det. Eller också ville han vara själv för en stund. Och det kunde han ju få vara, tyckte jag.
Sagt och gjort. Jag kliver in i den andra bilen, som Maken redan har startat, värmt upp och skrapat rutorna på när jag kommer hem. Sonen sitter och väntar förväntansfullt i sin stol. Vi åker ner på byn. Som vanligt är det fullt med folk i affären. Det finns tydligen inte så mycket annat att göra här. Jag plockar ner de varor vi ska ha och beger mig till kassan. Sonen sitter själaglad och hojtar och skrattar om vartannat i vagnen. Så händer det då. Jag ska betala. Tar upp plånkan. Och vad skådar? Ingenting! Det är tomt! Alltså, alla kort är urplockade! Det finns ett bensinkort och ett IKEA-familkykort. Men inget mer. Jag har svårt att tänka mig att dessa två kort skulle funka på ICA faktiskt...
Så jag fick ringa Maken som fick komma ner till affären och lösa ut varorna. Fan va pinsamt! Alla i kön tittade på sonen och bara "men... har du lekt med mammas plånbok nu?" och liknande kommentarer. "Mmm..." svarade jag bara lite lågt.
Maken to the rescue - han kom och betalade och så åkte vi hem.
Väl hemma var jag ju tvungen att leta upp korten. Det tog inte lång tid. Jag hittade dem i en annan jacka. Jag hade plockat ur dem när vi tog en långpromenad dagen innan. Ifall vi skulle hitta något att handla där i skogen eller nått. Så jag får härmed offentligt klargöra att min son hade absolut ingenting med missödet att göra. Det var mitt, och bara mitt fel. Klanto!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar