Igår var jag sur. Riktigt sur. Fy fan vad jobbigt! Helst hade jag nog velat bara ställa mig och skrika ur mig all frustration. Rakt av, bara. Men det går ju inte. Hur förklarar man det för en 18 månaders kille som undrar varför mamma är arg? Så det var bara att bita ihop. Vad annat kan man göra? Så jag körde på som vanligt.
Maken åkte iväg till kusinerna med sonen medan jag var hos min mor och röjde lite. Jag hann knappt komma innanför dörren hemma så kom de andra hem. Gud, vad jag hade behövt vara själv en stund!! Trött ända in i själen, humöret riktigt i bott och tårarna liksom låg och tryckte i tårkanalerna. Men nej, alla kom hem samtidigt. Och det var bara att fortsätta.
Jag lagade mat, vi käkade och vi plockade undan.
Sen säger Maken "Du, om jag går ut med hunden nu kanske du kan bada sonen under tiden?"
"Jaha, varför det?" undrade jag, och lät säkert jättesur.
"Jo" fortsatte Maken "jag tänkte att då kan du krypa ner i badet när sonen badat klart, så fixar jag välling och lägger honom och så där."
"Ehh... va?" både tänkte och sa jag
"Jomen... du verkar så trött, så du behöver lite lugn och ro. Vi gör så!" meddelade Maken resolut.
Så där låg jag sen. I ett varmt bubbelbad, och jag bara njöt. Maken la sonen och kom sen in till mig med levande ljus. Skrubbade mig på ryggen. Och sa att jag skulle slappna av och lämna allt till honom.
Precis när man tror att man har listat ut hur allting fungerar så händer något. Man får en kick i arslet. En buff i magen. En knäpp på näsan. Och man inser att man redan glömt bort varför man gifte sig med just den Mannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar