Språkbruk och definitioner. Typ.

Det är möjligt att jag sagt det förut. Att jag börjar bli tant, alltså. Idag dök det återigen upp en så'n där grejj som påvisar detta faktum. Att tiden inte går bakåt och att jag därmed trots kamp måste inse att jag inte blir yngre. Bara äldre.

Det handlar om det där med språkbruket. Och framför allt användandet av ordet "typ". Ungarna använder det ungefär som vartannat ord i en genomsnittsmening. Nu ska inte jag stå med någon pekpinne eller så, för jag använder ordet också. Det ska gudarna veta. Jag låter säkert både gammal och patetisk i deras unga öron när jag gör det också. Men what to do? Man åker ju med av bara farten.

Men idag blev jag alltså lite paff av användandet. Och jag började fundera över en definition av ordet "typ". Vad betyder det egentligen? När kan/ska det användas?

Nedan följer en beskrivning av det som hände. Läs och fundera, och kom med synpunkter!

Jag var ute och gick eftermiddagspromenad med hund och barnvagn. Det var slaskigt och moddigt. Skitväder, med andra ord. Bakom mig hörde jag plötsligt någon ropa "Vänster! Nej, höger! Mer höger! Akta!" och det väckte naturligtvis min nyfikenhet. Jag såg två ynglingar. Mellanstadieålder kanske. (Eller... det där med ålder är så svårt, men jag gissar på mellanstadie i alla fall.) De kommer cyklande bakom oss. En av dem har dragit ner sin mössa över ögonen, och så ska den andra guida honom rätt. Utan att köra på något. (Eller någon, tack så mycket!) Han som vi nu kallar guiden ropar: "Stanna!" när han med mössan kommer väl nära oss, och han fortsätter "Det kommer typ en människa!"

Vaddå "typ" en människa?