Ny vecka... och det är alltså idag, direkt efter helgen, som det är tänkt att man ska vara som piggast...? Pjuh... Vi är inte överens där i så fall...
Om ingenting händer så ska jag ha min underbara brorson i helgen som kommer. När vi bestämde det här så hade vi ju ingen aning om att vi skulle må som vi mår just nu. Med Makens rygg, sömnbrist och allmänt haltande. Jag bad därför min lillebror att kolla upp en backup-plan, OM jag inte pallar. För det är JAG som kommer att få ta Lilleman. Plus mina egna två. Plus en ledbruten gubbe. Jag vill ju såklart ha honom hos oss i helgen. Men man måste vara realist också.
Hörrni, igår hände en sån hemsk sak. Jag stod och lagade mat i köket, och Dottern var uppe på sitt rum en sväng. Sen skulle hon komma ner igen. Och jag hör bara ett brak som aldrig upphör! Hon ramlar alltså ner för trappan! Rullar ner för hela jävla trappan! Jag springer det snabbaste jag bara kan, men hinner ändå bara precis plocka upp henne från golvet när hon till slut kommit ända ner. Så jävla fruktansvärt! Tack och lov slog hon sig inte så jättemycket, även om man kunde tro det först när hon började skrika. Men ont i båda händerna fick hon. Säkert för att hon försökte ta emot sig med händerna. Hon bara: "Mamma, jag höll upp huvudet för att jag inte skulle slå mig..." Gulle... Obehagligt som fan, kan jag säga! Och jag förbannade mig själv (igen) för att vi köpt hus med trappa. Mot bättre vetande. Nu har både Doggen, Sonen och Dottern ramlat i trappan...
Idag är det Lilla Mammas födelsedag, för övrigt. Hon skulle ha fyllt 70 år idag. Vi skulle ha firat henne med finmiddag och presenter. Blommor skulle ha strömmat in. Hon skulle ha fått champagne - en lyx hon ICKE unnade sig annars. Men nu blev det inte så. I stället får jag åka upp till graven efter jobbet idag. Tända lite ljus. Kanske sätta en blomma.
Idag är det också EXAKT fyra år sedan hon fick komma hem från sjukhuset. För att dö hemma. Trots detta var hon lycklig. Lycklig över att hon faktiskt slapp skeppas iväg till en sjukhussal och ligga och vänta på döden. Lycklig över att hon fick vara hemma, där hon var trygg. Där vi fanns nära. Läkaren som följde med henne från sjukhuset drog mig åt sidan och frågade om Lilla Mamma verkligen var medveten om hur sjuk hon var. Han tyckte att hon var "för glad". Jag svarade att det är sån hon är. Hon vet mycket väl om hur sjuk hon är. Men just precis nu väljer hon att inte tänka på det. Läkaren talade om för mig att det var högst osannolikt att hon ens skulle få uppleva julen. Men Lilla Mamma var en envis kärring, så hon inte bara firade jul och nyår, hon höll ut i fyra månader. Till 17 mars. Någonstans där ute sitter hon och gör långnäsa åt läkaren, skulle jag tro...
Jag saknar dig så ohyggligt mycket, älskade Lilla Mamma. Speciellt nu. Nu när jag är tröttare än vanligt. När livet återigen slängt ett hinder framför oss. Ett hinder vi kommer att klättra över - var så säker - men tills vi är där på andra sidan så kommer det att vara fortsatt jobbigt. Och det är just i de stunderna jag saknar dig mest. För du var min "voice of reason". Min kompass när jag behövde en. Och utan den känner jag mig mest vilsen just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar