Jo, ni vet ju att Maken har problem med rygg och nacke. Allt startade med en bilolycka den 30-november 1998, då han när han stannat vid ett övergångsställe inne i Stockholm blev påkörd bakifrån av en bil. Bilen Maken satt i, en firmabil, saknade nackstöd. Och resten är, som man säger, historia.
Ni vet också att hans situation förändrades markant i höstas. Han fick så ont att han inte kunde sova på nätterna, han gick upp och spydde av smärta på nätterna, alltså! Han kunde inte andas ordentligt. Han hade sprängande huvudvärk. Smärtan spred sig längs ryggraden och nådde till slut också njurarna.
Han har gått på tunga opiater mot smärtan. Han har fått en vidrig elchocksbehandling rakt ner i musklerna. Allt utan något resultat. Han går nu hos sjukgymnasist och ber om ett mirakel.
Det här är naturligtvis fruktansvärt för honom. Och för hela familjen. Nog för att jag alltid har skött i princip all markservice här hemma själv, men även det har blivit mycket tyngre. Jag måste i mångt och mycket tänka på allt, och göra allt, själv. Och det börjar sätta sina spår på mig. Jag är trött, grinig, glömsk och virrig.
Och det är det här som låter som en diss. Jag vet det. Men stå ut.
Igår kväll vet jag inte riktigt vad vi pratade om, men kontentan var att Maken frågade om hur fredagen skulle se ut. Jag berättade: "Jag lämnar barnen vid åtta, sen jobbar jag till halv tre, då åker jag och hämtar Dottern och rensar hyllorna på dagis och fritids. Sonen åker till en kompis. Sen drar jag och Dottern och hämtar kusinerna, sen åker vi hem. Jag fixar hamburgare till middag, och sen hämtas kusinerna av en annan faster på kvällen".
Hans svar på detta?
"Va? Jobbar du i morgon? Är inte du ledig på fredagar?"
Alltså... jag har inte varit ledig på fredagar på ... jag vet inte ... om inte sen Sonen gick ur förskolan så är det i alla fall sedan han började ettan. Ett år sen alltså.
Och detta är ingenting vi inte pratat om. Jag berättar ofta att jag JOBBAR HEMMA torsdagar och fredagar. Han vet detta. Bergsäkert.
Men igår föll det liksom helt bort.
Och där, mina vänner, kom allvaret i det som lät som en diss.
Min Make tappar alltså bort information, glömmer ord och minnen och missar saker ibland. Och det beror inte på lathet eller ointresse, om det nu är någon som tror det. Det beror på att hans kropp, hans hjärna, lägger mest energi där det behövs mest. Precis som för alla andra. Det är bara det att hans kropp befunnit sig i ett "fight-och-flight"-läge sedan 30-november 1998. Det är därför hans muskler i rygg och nacke har varit i krampläge sedan dess. Det är därför hans nerver i nacken skickar ut smärtsignaler till hans hjärna 24 timmar om dygnet. Och det är därför hans kropp och hans hjärna fokuserar på denna "fight-och-flight"-situation hela tiden, och inte nödvändigtvis på allt annat.
Och saker som för oss andra, som kan skatta oss lyckliga att vi inte lever med den smärta han har, är helt självklara, faller ibland bort hos honom. För att det prioriteras lägre än att försöka komma undan smärtan. Det är inte lathet. Det är inte ovilja. Det är evolutionen när den gör sitt jobb: gör allt för att vi ska överleva.
Men det här syns sällan på honom. Du som inte känner honom skulle tro att han är precis som du och jag. Men jag som känt honom mer än halva mitt liv. Jag som levt med honom sedan 1997. Jag som har varit med under hela den här jävla rygg- och nackresan. Jag vet. Jag ser. Bakom alla skratt och roliga historier har han ont. Fruktansvärt ont. Men han vill inte bli behandlad annorlunda. Han vill vara som alla andra. Och han blir det. För att det ingen ser, det är det ingen som tänker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar