God Morgon!
Hoppas att ni haft en bra helg! Jag är fortfarande lite småsliten måste jag säga. Trött efter för lite sömn, och ont i magen efter alldeles för mycket mat och alldeles för fel mat. Om man säger så... Men det går snart över.
Ja, nu har jag ju knarkat P3 Dokumentärer igen - trodde att jag hade hört alla redan faktiskt - och jag blir så otroligt berörd av vissa historier. Ibland förbannad - som när jag lyssnade på den om utvisningen av de terrormisstänkta egyptierna från Bromma flygplats 2001. Ibland ledsen - som nu när jag lyssnar på Jack Werners dokumentär "Självmordet på Flashback", om 21-åriga Marcus Jannes som bestämmer sig för att ta sitt liv, och väljer att göra det framför en webbkamera för hela världen att se.
Som förälder blir jag så otroligt ledsen när jag hör om sånt här, för även om hela den här hemska historien ligger långt, långt borta för oss, så kan jag ju inte låta bli att tänka "tänk om det hade varit mitt barn...?"
Lyssna på dokumentären här.
Och just det där med "tänk om det hade varit vi", det kan man applicera på så mycket.
Jag brukar på riktigt känna att jag är lyckligare nu än jag någonsin varit tidigare. Jag har en fantastisk familj, vi är friska, vi har båda jobb som, även om vi inte är direkt överbetalda någon av oss, ger oss möjlighet att bo i ett hus, ha två bilar, sätta bra mat på bordet, ha barnkalas, köpa julklappar, flyga in Svärmor till semestern, ha ett rikt socialt liv, åka på någon resa ibland osv. Vi har gott om fantastiska vänner och familjemedlemmar som verkligen finns där för oss i vått och torrt. Som lyssnar när vi behöver prata, som torkar tårarna när vi behöver gråta, och som får oss att skratta när vi behöver det som mest. Det är mitt liv exakt precis just nu.
Samtidigt är jag räddare nu än vad jag någonsin tidigare varit.
Mobbning i skolorna, både fysisk och psykisk, det fruktansvärt hotfulla språket på nätet som ändå måste bottna i människors riktiga uppfattningar och värderingar, flyktingförläggningar som bränns ner, ryssen som utövar hot mot Sverige och IS och andra direkt livsfarliga organisationer som värvar mer och mer folk och som dödar fler och fler människor.
Alldeles oavsett om du är för att stänga gränserna helt och bara skicka ut alla flyktingar som kommer hit, om du är för att öppna gränserna helt och ta emot alla, eller om din uppfattning ligger någonstans mitt emellan, så blir jag så ledsen och upprörd över det bemötande som så många uppvisar - både mot flyktingarna och mot de som har en annan åsikt. Jag tror personligen inte att vi kan ta emot och hjälpa hur många som helst, men även om vi inte kan det så måste ju de människor som kommer ändå bemötas med värdighet och respekt. Eller har jag fel? Är det så att en människa som drivits på flykt - av vilket skäl det än må vara - har förbrukat sin rätt att bli behandlad som en människa? Att den personen i och med flykten har sagt "tack och adjö" till sin rätt att tycka och känna? Och om det är så - vem har bestämt det? För den personen skulle jag personligen vilja ta i örat, kan jag säga.
Ja, jag är rädd.
Jag är rädd för att det land som mina barn ska ta över kommer att vara ett land så sönderrivet av hat att det till slut inte går att rädda. Jag är rädd att vi ska dras in i konflikter som till slut tvingar oss på flykt. Jag är rädd för vad som händer då, när vi står vid gränsen till vad vi tror kan vara tryggheten för oss och våra barn, och invånarna i det landet spottar på oss genom det stängsel som de vägrar att öppna för oss.
Respekt. Värdighet. Medmänsklighet.
Det är tre ord som många tycks ha tappat bort helt. Och ja, det gör mig rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar