Fredag, stallhäng och ett totalt hjärnsläpp

Freeeeeeeeeeedag!!!

Och sol dessutom! Majgadd vilken härlig dag! Om vi nu bara kan hålla oss friska - även katten - så ska det här bli en riktigt fin helg!

Igår var det ju torsdag, och det innebär också att vi hängde i stallet. Bästa Morfar var med också. Dottern hade en riktigt bra lektion - allt flöt jättebra, och det var så kul att se! Igår fick hon också välja häst först, och då blev det ju favoriten såklart. 💕

 

Hörrni, jag måste bara... jag sprider den här överallt i mina sociala kanaler, så ni som följer mig på fler ställen får ursäkta, men jag MÅSTE få ventilera mig lite kring det här...

 Hela insändaren ser ni här

Mannen - gubbajävlen som jag också helt öppet omoget kallat honom - har en hel del viktiga poänger, t ex att "Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort." Det är naturligtvis lika horribelt som det är sant. Barn ska inte ha det så. Ingen ska ha det så. Det tror jag att vi alla skriver under på. Men sen flippar han totalt och klämmer till med en helt vidrig slutkläm: "Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera."

Mina barn har tack och lov inga diagnoser. Inte än i alla fall, och jag ser ingenting i deras beteende eller liknande som skulle föranleda en utredning heller. Men jag har vänner som har barn med ADHD, tourettes och tics. Vänner som jag visserligen inte känner lika väl som jag känner mig själv, men jag känner dem tillräckligt mycket för att kunna säga att de här föräldrarna gör ALLT för sina barn. De har kämpat länge, länge, länge med både kuratorer och utbildningar och BUP och fan och hans moster. Men det landade i diagnoser till slut i alla fall. Och i medicinering.

Dessutom kan vi lägga till en intressant parameter här: alla dessa barn som jag känner, har syskon. Syskon som vuxit upp i samma familj, med samma föräldrar, samma värdegrunder och samma uppfostringsfilosofier. Hur kommer det sig, om det nu är föräldrarna som "skapar" dessa diagnoser hos sina barn, att syskonen inte har samma problem?

Nä. Just det.

Jag är SÅ TRÖTT på alla förståsigpåare som tror att de vet och kan allt. Hörru Kurt - jag har ett förslag - prova att leva med de här utmaningarna varje dag och uttala dig sen!

En av mina vänner, som alltså har en son med ADHD, har berättat fruktansvärda historier om hur pojken ligger på kvällarna och inte vill leva längre. För att "allt han gör blir fel". Tänk er att höra det från ditt eget barn! "Jag vill inte leva längre. Det vore bättre för alla om jag inte fanns längre..." Försök att ta in den ångesten, vettja!

Den här mamman, tillsammans med sin man, har kämpat i åratal mot okunskap och ovilja hos människor runt omkring. Skola, fritids och andra vuxna. Det är ingen hejd på hur dömande människor kan vara, trots att det är ett BARN vi talar om.

Så nej, Kurt, du och dina polare som tycker och tänker likadant borde nog läsa på lite grann om det här med ADHD och diagnoser. Och när ni gjort det, och träffat de här barnen och de här familjerna som ni så skamlöst skuldbelägger helt utan fakta att stå på, då är ni välkomna med en ny analys. Och då lovar jag att lyssna. Till dess ber jag er högtidligt och med eftertryck att TA ER I BRASAN!