Det är som det är. Och det är så det är.

Det är naturligtvis HELT omöjligt för mig att beskriva hur det känns när man har en snart 22 år gammal nackskada som varje dag orsakar massiv smärta, sömnsvårigheter, irritation, uppgivenhet och minnesbortfall. För att nämna några saker.

Det är omöjligt eftersom jag inte lider av detta. Däremot har jag gått vid sidan om - tätt, tätt, tätt - under alla dessa snart 22 år, och jag anser mig därför ganska insatt ändå.

Idag har han kämpat. SOM han har fått kämpa! Redan på eftermiddagen fick jag sms där han kort berättade att han hade så ont att han fått gå in på toaletten på jobbet bara för att kunna andas. Han grät. Skakade. Svettades.

Sen tog han sig tillbaka till sin plats. Fortsatte jobba. Och lyckades till slut ta sig hem. Där gick han direkt in i sovrummet. Drog för allt. Släckte allt. Och bara låg i sängen och andades. Och grät. Och skakade. Och svettades.

När jag väl kom hem var han helt slut. Jag fick i honom lite mat. Tvingade honom i säng. Och i natt sover jag på soffan. Så att han ska få maximalt med sömn och minimalt med störning.

Att leva med smärta är olidligt.

Att leva med någon som lever med smärta när näst intill olidligt.