Dag 13: 9 nyanser av ZZZzzzzzz....

Tja... vad ska man säga...?

Vi tar väl... CHECK PÅ ALLTIHOP kanske...?

Det är alltså 30 juli idag, och jag har på riktigt inte känt mig så här nedstämd sedan... ja... Adam Alsing gick bort?

Just nu känns allting så jääääääävla skit.

1. Sover för dåligt

2. Äter för dåligt

3. Oroar mig för Covid19

4. Oroar mig för hur det ska gå ekonomiskt när Makens jobb upphör

5. Oroar mig för hur lång tid det kommer ta för Maken att hitta ett nytt jobb, mitt under brinnande pandemi.

Jag vet att jag har det bra.

Jag vet att jag inte borde klaga.

Jag vet att det inte hjälper att oroa sig.

Men det är vad det är.

Maken väntar på besked om ett jobb han sökt, och verkligen vill ha. Det är mååååååånga som sökt, och även om han gått vidare i flera gallringar så har jag inte höga förväntningar.

Anledningen till det har alltså ingenting med honom att göra. Alls. Han är en bra person, ambitiös och arbetsvillig, med bra personlighet och den kunskap som behövs. De ska vara glada att få honom till sin arbetsplats.

Men förhoppningarna är låga från mitt håll för att... ja... jag har helt enkelt tappat tron på att det här jävla RÖV-året ska kunna lämna några positiva besked alls. Någonstans.

Snacka om vingklippt...

☆

Men man försöker ju hantera det här. Det gör man ju. Ett sätt jag lagt mig till med är ju mina promenader. Jag försöker gå ut varje dag. Det blir oftast mellan 8 och 10 km. Så även i morse.

Men ingenting hjälpte mot mitt usla humör. Jag var lika sur, lättretlig och irriterad ändå.

Och till råga på allt lyckades jag sätta mig MITT PÅ ETT MYRBO i trädgården också. Blev helt invaderad av kryp.

Dessutom har det regnat nästan hela dagen, jag har ont i huvudet och tydligen missar AIK Europacupen. Det i sig kanske inte gör mig jättemycket. Men det gör min Son på uselt humör. Och DET kan göra mig desto mer...

☆