Det här är - återigen - ett inlägg som på intet sätt alls är roligt eller käckt eller inspirerande. Så skit i det. För det ÄR skit.
Jag känner så otroligt mycket. Det känns som att hela jag är en tryck-kokare som kommer att explodera när som helst. Ser jag en söt bebis känner jag mig helt golvad och vill bara gråta. Ser jag ett gammalt avsnitt av "How I met your mother" för örtifjortonde gången och det blir lite känslosamt för Marshall och Lily så vill jag bara gråta. På Talang ikväll föll unga Milton precis på målsnöret, och även om jag höll med folkets röster så fick jag hålla tillbaks tårar.
Just nu kan verkligen vad som helst trigga igång något, och varje varje timme, varje minut, är en kamp för att hålla emot.
Det gör ont - fysiskt ONT - i min bröstkorg varje andetag. Jag håller inne SÅ mycket. Det finns saker jag tycker och tänker och känner, som jag inte känner att jag kan eller vill dela med någon. De senaste åren, men framför allt det senaste, har tagit så sjukt hårt.
Men vem är jag att klaga?
Oavsett hur man väljer att vrida och vända på saker och ting, så finns det alltid någon som har det värre. Till och med inom de här fyra väggarna.
Det handlar inte om mig. Så jag biter ihop. Trycker bort. Skakar av. Och traskar på.
Men inombords SKRIKER jag.
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar