Men jag FÖRSÖKER verkligen att tänka på att det är vinterns sista dödsryck vi upplever nu. Våren ÄR i antågande. Men det är ju så. Ju närmare man är målet, desto jobbigare känns avståndet, på något vis. Det vet alla som suttit kissnödig i bilen och ska hålls dig tills man kommer hem. När man väl kör in i kvarteret och nästan kan TA på målet, blir det snudd på ohanterbart jobbigt. 🤣
☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆
I morgon ska vi till Stora Sjukhuset igen. Nu för kontroll av diskbråcket i ländryggen.
Det är en fasligt springande (Ha! "springande" ... jovisst... med DEN ryggen...?!) på sjukhus nuförtiden. Så här mycket har nog ingen intresserat sig för Makens skador sedan han 1999 fick prova att gå hos nystartade Whiplash-teamet. Men det är bra. Han kanske inte kan få tillbaka förlorade smärt-år. Men med lite tur, och bra läkarstöd, kanske han kan få en framtid han hittills bara drömt om.
Själv kämpar jag på. Jag har bättre och jag har sämre dagar. Min stressmage är här för att stanna den här gången, verkar det som. Men jag försöker hålla den i alla fall någorlunda i schack, så får vi se hur det går.
Jag försökte förklara för Maken häromdagen hur jag egentligen mår. Bakom allt. Och jag beskrev det väl ungefär som en ballong som är precis, precis på gränsen till sprängfylld. Du känner att det spänner och drar, och du vet att minsta lilla du släpper taget så kommer ALL luft att bara spruta ut. Och så känns det. Det känns som att om jag så mycket som gläntar på locket så är det kört. Jag måste fysiskt svälja ner alla känslor när de sköljer över mig, annars brister ballongen. Eller, JAG brister.
Det låter ju hemskt såklart. Jag hör ju det själv. Och eftersom jag jobbar på, tar hand om och projektledar familjen och umgås, i alla fall då det funkar, med vänner så förstår jag att det är svårt att tro att det är så jag mår. Man tänker kanske att den där känslan liksom är reserverad för någon i djup depression. Men det är just det som är grejen. Jag trycker ner allt, för att fungera. Och jag LOVAR mig själv varje dag att sen, när allt blivit bättre igen, då ska jag ta hand om mig själv. Frågan är bara... Hur gör man det...?
Jaja... det var inte tänkt som något depp-inlägg. Jag ville bara formulera känslan.
Men nu ska jag sova. Drömma mig bort. Jag tror tyvärr att det dröjer innan vi kommer att börja resa igen men OM vi börjar resa igen, hur ser era önske-resmål post pandemi ut?
Jag känner spontant att bara att åka till typ Köpenhamn eller något skulle vara fantastiskt! Men annars är det nog att åka till Boston och hälsa på barnens kusiner. Boston är dessutom en fantastiskt fin stad! ♡
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar