Dagens

 

Jag är ju på inget sätt alls down with the kids, så att säga. Men den här grejen att ha mössa på sig varje vaken minut, även inomhus, är fan inte dum alltså. När man mestadels ser ut som ett nyvaket penntroll i storm kan jag faktiskt tänka mig att ganska villkorslöst backa möss-kampen. Om man säger så.

Dem här fredagen har varit oväntat effektiv. Jobbmässigt. På det privata planet har vi väl pendlat mellan förtvivlan och ännu mer förtvivlan. Maken har haft en riktig skitvecka och jag funderar på om botten faktiskt ändå inte är nådd ännu. Det vore ju katastrof såklart, för med tanke på hur han mår nu kan jag inte föreställa mig hur det skulle sluta vid ännu mer försämring.

Vi försökte oss i alla fall på en lugn promenad runt kvarteret idag - samma sträcka som vi brukar ta för att rasta honom - men det blev katastrof efter bara 200 meter. Vi höll på att inte ens komma hem igen då han hade så ont att han inte kunde gå.

Till slut kom vi hem, efter en genväg över pulkabacken, och sen låg han i soffan och skakade av smärta.

Jag hoppas verkligen att han får komma in och operera detta - snart - för jag ska vara ärlig nu. Jag tror inte han klarar av att ha det så här speciellt länge till. Han är kraftigt påverkad av den här smärtan. Både fysiskt och psykiskt. Och pandemi eller inte - han måste få hjälp.

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Det var i alla fall sol idag, och jag firade in helgen ute på altanen.

Det var dock lite kallt. Vi har visserligen fått lite vår den här veckan, men några varma temperaturer har vi inte annat än i sol och lä.

Framåt middagstid ringde det på dörren. Det var ett blombud. Maken hade blivit informerad om att blommor var på ingång, men han visste inte från vem. Men så kom blommorna...

... och på blommorna satt ett kort med en fin hälsning:

"Krya på dig! Och välkommen tillbaka till fast anställning, önskar alla dina kollegor..."

Ja... då var det väl någon som började skala lök här hemma eller något för.... 😭😭😭

Maken har ju varit orolig att hans sjukfrånvaro skulle orsaka problem, eftersom han fortfarande var provanställd när han blev dålig. Och även om hans chef sagt att han inte ska tänka på jobbet och oroa sig, så har ju tanken funnits där - tänk om de avslutar provanställningen? Men. Nu blev det lite mer bekräftat. Och en stor sten lyftes från hans - och mina - axlar.

Men nu sover vi! Jag är trött 24/7 och önskar att jag kunde sova mig igenom det kommande halvåret/året.

Kram!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡